Han var landets mest kända kriminalreporter på 1930-talet men du har nog aldrig hört talas om honom.Stellan Werne hade huvudrollen i en serie deckare av författaren Torsten Sandberg.Skildringarna av den fiktive journalisten ger en spännande inblick i hur man jobbade på tidningar förr i tiden. Det är kanske inte så konstigt att deckarna om Stellan Werne har så många intressanta detaljer från journalistvärlden.Författaren Torsten Sandberg var nämligen själv reporter och började jobba på Bohusläningen 1921 när han var 21 år gammal.Trots att han senare skrev om en hårdhudad kriminalreporter så var det framför allt sina krönikor om kustlivet han var känd för bland läsarna i Bohuslän.Det var 1933 som författaren gav sig in i deckarvärlden på allvar med sin bok ”De sju nätternas mysterium”.Huvudpersonen Stellan Werne är en kriminalreporter på en ”stor middagstidning” i Göteborg. Troligen handlar det om Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Det var en tidning som författaren kände till eftersom han haft noveller publicerade där. Rollfiguren kallar sig själv för ”gammal brottmålsrefernet och detektivromansspecialist”.I deckaren från 1933 är Werne på semester i en liten stad på västkusten när han en kväll råkar hamna på en mordplats några sekunder efter dådet.Efter upptäckten av mordoffret ringer han polisen – och…

Det är snart 90 år sen den första deckaren om Värmland publicerades. Nu ges den ut igen – som e-bok.I ”Gåtan på Granliden” inträffar en mystiskt mord på ett pensionat och amatördetektiven Stellan Werne löser fallet.– Det här är en av de allra första deckarna som utspelar sig på svenska landsbygden, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare. I början av 1930-talet hade inte de svenska deckarna slagit igenom på allvar. Och de få som publicerades utspelade sig i Stockholm.Men författaren Torsten Sandberg satsade på landsbygden med sina deckare om krimreportern Stellan Werne.– I många av hans deckare är Werne på semester och hamnar nästan alltid mitt i mystiska stölder eller blodiga mord, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare.I ”Gåtan på Granliden” som kom 1936 inträffar ett blodigt mord på ett pensionat i Värmlands skogar. Krimreportern Stellan Werne åker genast hit för att undersöka fallet..– Det här är troligen den allra första deckaren som utspelar sig i Värmland.Boken publicerades första gången 1936 och publiceras i dag i en ny upplaga som e-bok av Bokförlaget Klassiska deckare.Samtidigt med Värmlands-deckaren publiceras nu författarens samtliga Stellan Werne-berättelser.Det är totalt fyra detektivromaner och elva noveller som nu blivit e-böcker. Fakta: Stellan…

I den allra första deckaren om Uddevalla inträffar ett mystiskt mord i hamnen och journalisten Stellan Werne löser fallet.Boken hette ”Tragedien i dimman” och publicerades för 90 år sen.Nu ges den ut igen för första gången: den här gången som e-bok.– Vi ger ut deckaren som e-bok eftersom den är lokalhistoriskt viktig och extremt svår att få tag i för läsare, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare. I början av 1930-talet hade inte de svenska deckarna slagit igenom på allvar och det fanns bara en handfull författare som satsade på genren.En av de första deckarförfattarna som skrev om brott på svenska landsbygden var Bohusläningen-journalisten Torsten Sandberg. Huvudpersonen i hans berättelser är kriminalreportern Stellan Werne.– Hans två första deckare utspelar sig på Bohuskusten, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare.– Den första, ”De sju nätternas mysterium”, handlar om ett mord i en småstad som utan tvekan är Ljungskile och den andra, ”Tragedien i dimman”, om ett mord i en stad som är lätt att känna igen som Uddevalla.Efter mer än 90 år går det nu för första gången att läsa en ny utgåva av deckarna. Den här gången som e-bok.– Böckerna om Stellan Werne är i dag extremt…

Det var de första deckarna med en Göteborgare i huvudrollen.Under 1930-talet kunde svenskarna läsa om kriminalreportern Stellan Werne som inte bara skrev om brott utan också passade på att lösa dem.Efter mer än 80 år publiceras nu alla de 15 deckarna igen.Den här gången som e-böcker.– Vi vill skapa nytt liv för de här litteraturhistoriskt viktiga deckarna, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare. I början av 1930-talet hade inte de svenska deckarna slagit igenom på allvar.Den handfull författare som satsade på genren skrev uteslutande om Stockholm och Europa.Men år 1933 skapade journalisten Torsten Sandberg en helt ny rollfigur, Stellan Werne, som vågade lämna Stockholm.– Det här var de första deckarna som utspelade sig på svenska landbygden, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare.Huvudpersonen Stellan Werne bor någonstans i Göteborg och jobbar som kriminalreporter på en ”stor middagstidning i Göteborg” (troligen numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning) och reser land och rike runt för att skriva om stora brott. Ofta måste han använda sina detektiv-kunskaper också när han är på semester.De första båda deckarna utspelar sig på Bohuskusten, platser som författaren kände väl eftersom han bodde i Uddevalla.Andra berättelser utspelar sig i Värmland, Jämtland och i dåvarande Stockholms-förorten…

Det är snart 90 år sen den första deckaren om Jämtland publicerades.I ”Pierrot blir bestulen” inträffar en mystisk stöld på ett hotell och amatördetektiven Stellan Werne löser fallet.– Det här är en av de allra första deckarna som utspelar sig på svenska landsbygden, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare. I början av 1930-talet hade inte de svenska deckarna slagit igenom på allvar. Och de få som publicerades utspelade sig i Stockholm.Men författaren Torsten Sandberg satsade på landsbygden med sina deckare om krimreportern Stellan Werne.– I många av hans deckare är Werne på semester och hamnar nästan alltid mitt i mystiska stölder eller blodiga mord, säger Mikael Jägerbrand, redaktör på Bokförlaget Klassiska deckare.I ”Pierrot blir bestulen” som kom 1937 är krimreportern på semester på det fiktiva pensionatet Solängens pensionat vid Solsjön i Jämlands fjäll.– Det här är troligen den allra första deckaren som utspelar sig i Jämland.Berättelsen publicerades första gången 1937 i en dagstidning men publiceras i dag som e-bok av Bokförlaget Klassiska deckare.Handlingen kretsar kring en maskerad där ett diamanthalsband blir stulet. Men huvudpersonen Stellan Werne är med på festen och hittar snart ledtrådar som alla missat.Samtidigt med Jämtlands-deckaren publiceras nu författarens samtliga Stellan Werne-berättelser.Det är totalt fyra…

Den 13 mars 1926 sprängdes den första svenska bilbomben.Märkligt nog hände det bara några kvarter från bostaden för dåtidens svenska deckarkung S. A. Duse.Men trots att han troligen blev väckt av smällen vägrade han skriva om dådet – det var helt enkelt för klantigt. Militären Samuel August Duse var helt okänd när han deltog i den svenska Antarktis-expeditionen 1901-1903.Där blev han och två andra helt strandsatta och överlevde mot alla odds. Hans skildring av äventyret, ”Bland pingviner och sälar”, gjorde honom rikskänd.Tio år senare gick han från att vara polaräventyrare till deckarkung.Han skapade den första deckarvågen med sin ”Stilettkäppen” 1913 och dominerade sedan i flera decennier med sina berättelser om privatdetektiven Leo Carring.I mitten av 1920-talet använde han sina kunskaper om brott genom att skriva om riktiga brott i en av landets första ”true crime”-serier.Den 13 mars 1926 sprängdes en taxibil på Kungsholmen i Stockholm.Direktören Sixten Flyborg dödades vid den kraftiga explosionen. Bomben innehöll hela sex kilo dynamit och förstörde tusentals rutor i kvarteren runt Pipersgatan. Smällen väckte också stora delar av befolkningen i centrala staden.Otroligt nog överlevde föraren av taxibilen.Det tog därför bara några timmar för poliserna att hitta de två bombmännen, bland annat kompanjonen i Flyborgs företag. Denne…

Det händer ju då och då, att förbrytare i verkligheten kunna göra häpnadsväckande dumheter, som ge till resultat, att de med lätthet komma fast. Men att inom detektivlitteraturen en brottsling skildras som en fullkomlig idiot, hör dess bättre till sällsyntheterna. Författaren av en detektivnovell vill ju gärna göra inte bara sin detektiv utan också förbrytaren till ett geni. En kamp mellan dessa båda, i det närmaste jämnspelta intelligenser gör skildringen än mera spännande.Är åter en förbrytare skildrad som en dumbom, som ger detektiven en enkel gåta att lösa, minskas läsarens intresse oerhört.I ett engelskt magasin läste jag härom dagen en detektivnovell som sannerligen inte hade det minsta problem att lösa. Mördarens idiotiska tillvägagångssätt klarlade från början hela mordet för kriminalpolisen. Författarens namn vill jag av barmhärtighet inte nämna. Handlingen är följande:En onkel säger till sin brorson, en lätting och svirare, att han inte kommer att få ärva ett öre, och att det underhåll han hittills haft skall bli indraget. Den unge mannen beslutar att mörda onkeln. Det hela skulle få utseende av en olyckshändelse. Onkeln skulle i mörkret gå miste vid stranden och drunkna. Författaren låter mördaren i lugn och ro planlägga brottet i varje detalj.Först skall han dränka onkeln…

I den här texten får du en rad intressanta fakta och anekdoter från polisens verksamhet år 1928 i storstaden Berlin. Du får bland annat läsa om ett av de mest intressanta kriminalfallen någonsin i Tyskland där en liga försökte överlista detektiverna. Den här texten publicerades ursprungligen år 1928 i tidningen ”Dagen Nyheter” med titeln ”Öppna i lagens namn. En skildring från Paris och Berlins polisvärld. Moderna skyddsanordningar och listiga signalsystem”. Författare till texten är Johan Gustaf Richert (1857–1934). Det ståtliga Polizeipräsidium vid Alexanderplatz i Berlin inrymmer samtliga till polisverket hörande avdelningar. Den detektiva avdelningen, som benämnes kriminalpolizei, är i sin ordning fördelad på ett stort antal underavdelningar och specialkommissioner, alla ordnade med den planmässighet och grundlighet som äro den tyska organisationens kännemärken. Av särskilt intresse är identifieringsavdelningen med sitt fingeravtrycksarkiv och sina signalementssystem i övrigt. För varje straffad förbrytare utarbetas en minutiös beskrivning av hans levnadsförhållanden, hans fysiska och psykiska egenskaper, hans sysselsättning, bekantskapskrets, manliga och kvinnliga vänner och fiender etc., över huvud taget alla omständigheter som vid ett eventuellt återfall kunna underlätta hans upptäckande. Viktigast av allt är, när det gäller en inbrottstjuv, en detaljerad ”patentbeskrivning” av de redskap och metoder varmed han brukar operera. En avdelning av rent…

I den här texten får du en rad intressanta fakta och anekdoter från polisens verksamhet år 1928 i storstaden Paris. Du får bland annat läsa om galärslaven som grundade polisen i Frankrike och hur polisen i landet var en av de bästa i världen när den här texten skrevs. Den här texten publicerades ursprungligen år 1928 i tidningen ”Dagen Nyheter” med titeln ”Öppna i lagens namn. En skildring från Paris och Berlins polisvärld. Moderna skyddsanordningar och listiga signalsystem”. Författare till texten är Johan Gustaf Richert (1857–1934). År 1808 fick Paris’ polischef mottaga en visit av f. d. galärslaven Vidocq, som framställde det originella förslaget att han skulle anställas som chef för en spionericentral, vars syfte skulle bli att bringa förbrytare i rättvisans klor. Förslaget bifölls i så måtto att Vidocq dömdes till åtta års fängelse i kedjor, under vilken tid han skulle få avlägga prov på sina talanger. Försöket slog så väl ut att Vidocq tilläts rymma för att kunna utsträcka sina operationer inom ett vidsträcktare område. År 1817 fick han i uppdrag att bilda en Brigade de Sûreté, sammansatt uteslutande av durkdrivna spetsbovar. Resultatet var lysande, men elaka rykten visste förtälja att dessa ”mouchards” fortfarande fuskade i sitt gamla hantverk,…

Så här gick det till på 1890-talet. Det har sig, som bekant, icke så lätt att med säkerhet igenkänna de inbitna stortjufvar eller andra brottslingar, som slå sig på att yrkesmässigt drifva sitt ofog och som naturligtvis betjena sig af alla möjliga knep för att göra sig oigenkänneliga och missleda rättvisans väktare. Har en sådan herre en eller flere gånger varit fast, blifvit dömd och uttjenat sitt straff, så vet han mycket väl, att när han nästa gång råkar bli gripen och öfverbevisad om något nytt dåd, kommer straffet att skärpas icke så obetydligt, därest domstolen har sig bekant att han straffats förr, samt gör sig därför ingen möda ospard att under nytt namn få gå och gälla för en helt annan person än den han är och sålunda dömas såsom vore han endast för första gången öfverbevisad om brott. Visserligen har man med fotografiens tillhjälp redan länge sökt hålla noggrann reda på de yrkesmässiga brottslingarne, och stora förbrytarealbum finnas öfverallt i världen uti polisens förvar; men detta hjälpmedel har visat sig otillräckligt, ty konsten att förändra utseendet är icke så synnerligen stor, och därtill kommer, att förbrytarfotografiernas antal tyvärr inom en ganska kort tidrymd blifvit så stort, att det…

I moderna filmer och tv-serier använder Sherlock Holmes både mobiltelefon och snabba bilar. Men i de 60 texterna som författaren Arthur Conan Doyle skrev så finns bara en enda biltur. Det var häst och vagn som gällde för mästerdetektiven Sherlock Holmes. I boken ”Baskervilles hund” åker han till och med i fem olika typer av hästvagnar. Men bilar finns bara nämnda i en enda av de 60 officiella Holmes-berättelserna, ”Sherlock Holmes sista bragd” från 1917. Den här novellen utspelar sig dagen innan första världskriget bryter ut och Sherlock Holmes är på jakt efter en tysk spion. Här är några utdrag ur den här bilhistoriska berättelsen. ”Baron von Herlin // vars väldiga hundra hästkrafters Benz-automobil spärrade vägen under väntan att återföra sin ägare till London.” ”I vårt chiffer har allt som kan komma ifråga namn efter någon maskindel. Talar han om en radiator, menas ett slagskepp, en oljepump betyder en kryssare och så vidare. Tändstift äro sjösignaler.” ”De hade åter kommit ut på terrassen och gått till dess bortre ända, där den stora bilen börjat röra på sig och klunka, skött av baronens chaufför.” ”Sekreteraren lutade sig tillbaka mot dynorna i sin luxuösa Limousine. Hans tankar voro upptagna av den överhängande…

Den här texten publicerades ursprungligen år 1930 i tidningen »Aftonbladet» med titeln »Conan Doyle som kriminalnovellens grundläggare. Hur han skapade sina typer och utformade tekniken». Författare till texten är Sven Elvestad (1884–1934). Författaren Sven Elvestad, som under signaturen Stein Riverton skrivit en rad mycket lästa och uppskattade kriminalromaner, sysslar i nedanstående artikel med kriminalberättelsens teknik, med särskild hänsyn till Conan Doyle och dennes älsklingsfigur Sherlock Holmes med vännen doktor Watson. Den största spänning Conan Doyle skänkt mänskligheten är, märkligt nog, förknippad med en episod efter hans död. Under högtidligheten i Albert Hall var hela världens intresse riktat på den tomma stolen vid sidan av lady Doyle. Skulle den döde komma att sätta sig i den? Egentligen är det betecknande för nutidsmänniskans psyke att tio tusen nyfikna storma lokalen i förväntan på att få se undret, medan miljoner utanför spänt lyssna på radio och telegraflinjer för att få veta, om undret skett. Hur många av dessa människor ha tänkt över, vad det skulle ha betytt för mänskligheten, om spiritisternas hopp hade gått i uppfyllelse? Om den döde i en eller annan form tagit gestalt och placerat sig vid sidan av sin fru? Från samma ögonblick skulle då en ny tideräkning ha…

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: Julius Regis. – – – – – Julius Regis har med ett enda undantag endast skrivit detektiv- och äventyrslitteratur, hittills åtminstone. — Jag har alltifrån min tidigaste barndom haft oerhört stor lust att fabulera, och som liten pojke gjorde jag detaljerade fiktioner, som fyllde, hela tillvaron, När jag var 12 à 14 år började jag sätta dem på papper, och det första jag fick tryckt stod i Johan Nordlings ungdomstidning Kamraten, där säkert många av de svenska författarna debuterat. Hur han skriver en detektivroman kan hr Regis, lika litet som någon av de andra Dagens Nyheter för detta ändamål intervjuat, nöjaktigt förklara. Han får en idé som utvecklar sig allt mer och mer, och efter månaders tankearbete har han boken klar — i huvudet. Så skrives den, och undergår naturligtvis en del förändringar under denna procedur, men aldrig i huvudsak, endast i detaljer. Idéen till Blå spåret, hr Regis’ debutarbete, fick han genom en detektivberättelse som han skrev för Bonniers…

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få äventyrsförfattare: Axel Klinckowström. – – – – – – Att skriva detektivromaner är det roligaste jag vet, förklarar vår allra nyaste författare inom denna bransch, baron Axel Klinckowström. Det är redan förut omtalat att baron Axel Klinckowström anser att detektiv- och äventyrsförfattarskapet är bland det roligaste som hänt honom. — Jag har i hela mitt liv haft en mycket stor faible för denna genre, berättar han, alltifrån Odysséen, som jag anser vara världslitteraturens första äventyrsromanen och fortfarande en av dess främsta, över Rabelais’ romaner och Don Quixote av La Mancha till Conan Doyles och min vän major Duses detektivhistorier. Och att jag inte långt förut försökt mig på genren beror därpå att jag alltid haft så stor vördnad för densamma att jag inte vågat. Jag har aldrig vågat hoppas att jag hade tillräckligt skapande fantasi och fabuleringsförmåga och tillräcklig stilistisk smidighet för att skriva en god detektiv- och äventyrsroman! Det är verkligen sant! Vad som för mig bröt isen var boken om…

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: S. A. Duse. – – – – – När Dagens Nyheter vänder sig till deckarförfattare för att höra hur det kom sig att de valde just denna genre, ha vi hedrat den som hedras bör och först vänt oss till den som är äldst inom branschen, major S. A. Duse, Stilettkäppens och Det nattliga äventyrets författare. — Redan som pojke, berättar major Duse, var jag i nästan ännu högre grad än pojkar i allmänhet intresserad av äventyrslitteratur och att göra upp och lösa problemställningar. Allt som berörde detta område, såväl i livet som i litteraturen, tillvann sig mitt varma och obetingade intresse. Naturligtvis har jag under hela mitt liv sysslat med skriverier av olika slag, men vad som på allvar satte pennan i min hand var Sydpolsexpeditionen 1901—1904. Efter hemkomsten från densamma skrev jag Bland pingviner och sälar, och då den blev en framgång, fick jag mod att ge ut ännu ett arbete, skådespelet ”Skeppsbrottet”, vilket för övrigt skall filmas…

Den här texten publicerades ursprungligen år 1937 i tidningen »Aftonbladet» med titeln »Aktiebolaget Edgar Wallace – en jätteaffär». Texten publicerades anonymt. Tillfälligheterna göra ofta romanhjältarna, en nervchock har inbringat miljoner. Edgar Wallaces arvingar ha nyligen bildat ett aktiebolag, som skall ha till syfte att göra så mycket pengar som möjligt av den berömde författarens litterära kvarlåtenskap: När Edgar Wallace avled för fem år sedan, efterlämnade han skulder på inte mindre än 120.000 pund, men tack vare de regelbundet och ganska rikligt inflytande inkomsterna från hans arbeten nedbragtes stärbhusets skuld mycket snart till 64.000 pund. Under de två första åren efter hans död gingo hans böcker så briljant, att skulder på 35.000 pund kunde likvideras. Sedan dess ha de återstående skulderna betalats, och när den saken var klar, bildade arvingarna ett aktiebolag, som i rena utdelningar redan betalat ut 7.000 pund. Edgar Wallace är inte det enda exemplet på hur en författares litterära produktion kunnat bli uppslaget till en hel liten industri. Edgar Rice Borroughs Tarzan har t. ex. visat sig vara en riktig guldgruva. År 1913 skrev Borrough sin första bok ”Tarzan hos aporna”, som slog ner som en bomb och hastigt gick ut i en upplaga på 3 miljoner…

Den här texten publicerades ursprungligen i september år 1928 i tidningen »Svenska Dagbladet» med titeln »En cocktail med Phillips Oppenheim». Texten publicerades anonymt under signaturen ”O. Rolf”. Den värlsbekante äventyrsförfattaren lever i all anspråkslöshet det mest luxuösa världsmannaliv, men producerar i alla fall en fantastisk massa romaner. Han har hittills skrivit 102 äventyrsromaner, vilket torde vara världsrekord. ”Nog har jag arbetat en hel del”, säger Phillips Oppenheim. ”Jag har givit ut över ett hundra äventyrsromaner. På min sextionde födelsedag kom min etthundraandra roman ut. Det torde vara världsrekord.” Jag har sökt upp Phillips Oppenheim för att fråga hur han arbetar, ty 102 fullständiga romaner, det är dock en fantastisk mängd. Ändå är han inte den som tycks vara mycket hemma. Han är alltid synlig i världsvimlet, och alltid hör man talas om honom. Han bor i sin ståtliga Rivieravilla på vintrarna, och där nere på Azurkusten tycks han ständigt vara i rörelse. Han syns ofta i de privata salarna i kasinot i Monte Carlo, och där spelar han med nöje till långt fram på nätterna — med bättre tur än folk i allmänhet. Han är med på välgörenhetstillställningar i Nizza. Han spelar golf på förmiddagarna. Han finns alltid på tribunerna…

Den här texten publicerades ursprungligen i december år 1931 i tidningen ”Göteborgs Morgonpost. Vy- och revy-bilagan” med titeln ”Edgar Wallace drar en lans för Al Capone. Anser banditkungens fängslande orättvist”. Texten publicerades anonymt. I det stora amerikanska fängelset Leavenworth i Kansas finns det en herre, som är föga belåten med tillvaron. Den missnöjde herrn är Al Capone, förutvarande banditkung och spritdiktator i det ”torra” Amerika. Han har dömts till elva års fängelse för underlåtenhet att deklarera och skatta för sina miljoninkomster men får i motsats till medfångarna disponera en hel liten våning i fängelse. Där finnas diverse moderna bekvämligheter, såsom en fin bädd, mjuka mattor på golvet och goda måltider. Trots detta är han emellertid som nämnts inte nöjd. Al Capone lär nämligen anse, att det brott för vilket han blivit anklagad icke berättigar honom till så lång fängelsevistelse. Och just i dagarna har också den kände engelske författaren av detektivromaner, Edgar Wallace, dragit en lans för förre banditkungen Al Capone. Wallace anlände för inte så länge sedan till Newyork, där han tecknat kontrakt med amerikanska radiobolaget om fyra månaders engagement. Vid ankomsten till världsstaden lät sig Wallace intervjuas och yttrade därvid en del märkliga saker angående Al Capone. — Domen…

I några fall prestera förbrytare en häpnadsväckande fräckhet. En viss galghumor skymtar också fram emellanåt. Och detta visar att vederbörande är kallblodig och har sinnesnärvaro. Några exempel:  En tjuv, som gjort ett inbrott i en affär i en tysk stad och lyckats stjäla åtskilligt, upprepade dagen därpå besöket under butikstid, då endast ett biträde var närvarande, och utgav sig för att vara kriminalpolis. Han visade en förfalskad polisbricka och lämnades tillträde även till chefens kontor, där kassaskåpen stodo. Hans avsikt var emellertid endast att närmare undersöka dessa kassaskåp och förbereda ett nytt och grundligare inbrott. En vecka senare utfördes detta, och resultatet blev för tjuven glänsande. En förbrytare, som gjort inbrott i en ekiperingsaffär, lyckades endast komma över 70 kronor. När han skulle gå, överraskades han av att butiksägaren, som varit borta endast en kort stund, återkom. Utan att visa sig det minsta generad, förebrådde tjuven den bestulne att denne lämnat dörren olåst vilket naturligtvis var osanning. Därpå köpte han för de stulna pengarna strumpor och litet av varje, som han behövde. Allt för sent upptäckte affärsmannen, att han låtit lura sig. En  gång blev en hel familj, man, hustru och två barn, mitt i natten, medan de sovo, bestulna…

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes. En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan. I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land? Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i…