Den 13 mars 1926 sprängdes den första svenska bilbomben.Märkligt nog hände det bara några kvarter från bostaden för dåtidens svenska deckarkung S. A. Duse.Men trots att han troligen blev väckt av smällen vägrade han skriva om dådet – det var helt enkelt för klantigt. Militären Samuel August Duse var helt okänd när han deltog i den svenska Antarktis-expeditionen 1901-1903.Där blev han och två andra helt strandsatta och överlevde mot alla odds. Hans skildring av äventyret, ”Bland pingviner och sälar”, gjorde honom rikskänd.Tio år senare gick han från att vara polaräventyrare till deckarkung.Han skapade den första deckarvågen med sin ”Stilettkäppen” 1913 och dominerade sedan i flera decennier med sina berättelser om privatdetektiven Leo Carring.I mitten av 1920-talet använde han sina kunskaper om brott genom att skriva om riktiga brott i en av landets första ”true crime”-serier.Den 13 mars 1926 sprängdes en taxibil på Kungsholmen i Stockholm.Direktören Sixten Flyborg dödades vid den kraftiga explosionen. Bomben innehöll hela sex kilo dynamit och förstörde tusentals rutor i kvarteren runt Pipersgatan. Smällen väckte också stora delar av befolkningen i centrala staden.Otroligt nog överlevde föraren av taxibilen.Det tog därför bara några timmar för poliserna att hitta de två bombmännen, bland annat kompanjonen i Flyborgs företag. Denne…

Det händer ju då och då, att förbrytare i verkligheten kunna göra häpnadsväckande dumheter, som ge till resultat, att de med lätthet komma fast. Men att inom detektivlitteraturen en brottsling skildras som en fullkomlig idiot, hör dess bättre till sällsyntheterna. Författaren av en detektivnovell vill ju gärna göra inte bara sin detektiv utan också förbrytaren till ett geni. En kamp mellan dessa båda, i det närmaste jämnspelta intelligenser gör skildringen än mera spännande.Är åter en förbrytare skildrad som en dumbom, som ger detektiven en enkel gåta att lösa, minskas läsarens intresse oerhört.I ett engelskt magasin läste jag härom dagen en detektivnovell som sannerligen inte hade det minsta problem att lösa. Mördarens idiotiska tillvägagångssätt klarlade från början hela mordet för kriminalpolisen. Författarens namn vill jag av barmhärtighet inte nämna. Handlingen är följande:En onkel säger till sin brorson, en lätting och svirare, att han inte kommer att få ärva ett öre, och att det underhåll han hittills haft skall bli indraget. Den unge mannen beslutar att mörda onkeln. Det hela skulle få utseende av en olyckshändelse. Onkeln skulle i mörkret gå miste vid stranden och drunkna. Författaren låter mördaren i lugn och ro planlägga brottet i varje detalj.Först skall han dränka onkeln…

I den här texten får du en rad intressanta fakta och anekdoter från polisens verksamhet år 1928 i storstaden Berlin. Du får bland annat läsa om ett av de mest intressanta kriminalfallen någonsin i Tyskland där en liga försökte överlista detektiverna. Den här texten publicerades ursprungligen år 1928 i tidningen ”Dagen Nyheter” med titeln ”Öppna i lagens namn. En skildring från Paris och Berlins polisvärld. Moderna skyddsanordningar och listiga signalsystem”. Författare till texten är Johan Gustaf Richert (1857–1934). Det ståtliga Polizeipräsidium vid Alexanderplatz i Berlin inrymmer samtliga till polisverket hörande avdelningar. Den detektiva avdelningen, som benämnes kriminalpolizei, är i sin ordning fördelad på ett stort antal underavdelningar och specialkommissioner, alla ordnade med den planmässighet och grundlighet som äro den tyska organisationens kännemärken. Av särskilt intresse är identifieringsavdelningen med sitt fingeravtrycksarkiv och sina signalementssystem i övrigt. För varje straffad förbrytare utarbetas en minutiös beskrivning av hans levnadsförhållanden, hans fysiska och psykiska egenskaper, hans sysselsättning, bekantskapskrets, manliga och kvinnliga vänner och fiender etc., över huvud taget alla omständigheter som vid ett eventuellt återfall kunna underlätta hans upptäckande. Viktigast av allt är, när det gäller en inbrottstjuv, en detaljerad ”patentbeskrivning” av de redskap och metoder varmed han brukar operera. En avdelning av rent…

I den här texten får du en rad intressanta fakta och anekdoter från polisens verksamhet år 1928 i storstaden Paris. Du får bland annat läsa om galärslaven som grundade polisen i Frankrike och hur polisen i landet var en av de bästa i världen när den här texten skrevs. Den här texten publicerades ursprungligen år 1928 i tidningen ”Dagen Nyheter” med titeln ”Öppna i lagens namn. En skildring från Paris och Berlins polisvärld. Moderna skyddsanordningar och listiga signalsystem”. Författare till texten är Johan Gustaf Richert (1857–1934). År 1808 fick Paris’ polischef mottaga en visit av f. d. galärslaven Vidocq, som framställde det originella förslaget att han skulle anställas som chef för en spionericentral, vars syfte skulle bli att bringa förbrytare i rättvisans klor. Förslaget bifölls i så måtto att Vidocq dömdes till åtta års fängelse i kedjor, under vilken tid han skulle få avlägga prov på sina talanger. Försöket slog så väl ut att Vidocq tilläts rymma för att kunna utsträcka sina operationer inom ett vidsträcktare område. År 1817 fick han i uppdrag att bilda en Brigade de Sûreté, sammansatt uteslutande av durkdrivna spetsbovar. Resultatet var lysande, men elaka rykten visste förtälja att dessa ”mouchards” fortfarande fuskade i sitt gamla hantverk,…

Så här gick det till på 1890-talet. Det har sig, som bekant, icke så lätt att med säkerhet igenkänna de inbitna stortjufvar eller andra brottslingar, som slå sig på att yrkesmässigt drifva sitt ofog och som naturligtvis betjena sig af alla möjliga knep för att göra sig oigenkänneliga och missleda rättvisans väktare. Har en sådan herre en eller flere gånger varit fast, blifvit dömd och uttjenat sitt straff, så vet han mycket väl, att när han nästa gång råkar bli gripen och öfverbevisad om något nytt dåd, kommer straffet att skärpas icke så obetydligt, därest domstolen har sig bekant att han straffats förr, samt gör sig därför ingen möda ospard att under nytt namn få gå och gälla för en helt annan person än den han är och sålunda dömas såsom vore han endast för första gången öfverbevisad om brott. Visserligen har man med fotografiens tillhjälp redan länge sökt hålla noggrann reda på de yrkesmässiga brottslingarne, och stora förbrytarealbum finnas öfverallt i världen uti polisens förvar; men detta hjälpmedel har visat sig otillräckligt, ty konsten att förändra utseendet är icke så synnerligen stor, och därtill kommer, att förbrytarfotografiernas antal tyvärr inom en ganska kort tidrymd blifvit så stort, att det…

I moderna filmer och tv-serier använder Sherlock Holmes både mobiltelefon och snabba bilar. Men i de 60 texterna som författaren Arthur Conan Doyle skrev så finns bara en enda biltur. Det var häst och vagn som gällde för mästerdetektiven Sherlock Holmes. I boken ”Baskervilles hund” åker han till och med i fem olika typer av hästvagnar. Men bilar finns bara nämnda i en enda av de 60 officiella Holmes-berättelserna, ”Sherlock Holmes sista bragd” från 1917. Den här novellen utspelar sig dagen innan första världskriget bryter ut och Sherlock Holmes är på jakt efter en tysk spion. Här är några utdrag ur den här bilhistoriska berättelsen. ”Baron von Herlin // vars väldiga hundra hästkrafters Benz-automobil spärrade vägen under väntan att återföra sin ägare till London.” ”I vårt chiffer har allt som kan komma ifråga namn efter någon maskindel. Talar han om en radiator, menas ett slagskepp, en oljepump betyder en kryssare och så vidare. Tändstift äro sjösignaler.” ”De hade åter kommit ut på terrassen och gått till dess bortre ända, där den stora bilen börjat röra på sig och klunka, skött av baronens chaufför.” ”Sekreteraren lutade sig tillbaka mot dynorna i sin luxuösa Limousine. Hans tankar voro upptagna av den överhängande…

Den här texten publicerades ursprungligen år 1930 i tidningen »Aftonbladet» med titeln »Conan Doyle som kriminalnovellens grundläggare. Hur han skapade sina typer och utformade tekniken». Författare till texten är Sven Elvestad (1884–1934). Författaren Sven Elvestad, som under signaturen Stein Riverton skrivit en rad mycket lästa och uppskattade kriminalromaner, sysslar i nedanstående artikel med kriminalberättelsens teknik, med särskild hänsyn till Conan Doyle och dennes älsklingsfigur Sherlock Holmes med vännen doktor Watson. Den största spänning Conan Doyle skänkt mänskligheten är, märkligt nog, förknippad med en episod efter hans död. Under högtidligheten i Albert Hall var hela världens intresse riktat på den tomma stolen vid sidan av lady Doyle. Skulle den döde komma att sätta sig i den? Egentligen är det betecknande för nutidsmänniskans psyke att tio tusen nyfikna storma lokalen i förväntan på att få se undret, medan miljoner utanför spänt lyssna på radio och telegraflinjer för att få veta, om undret skett. Hur många av dessa människor ha tänkt över, vad det skulle ha betytt för mänskligheten, om spiritisternas hopp hade gått i uppfyllelse? Om den döde i en eller annan form tagit gestalt och placerat sig vid sidan av sin fru? Från samma ögonblick skulle då en ny tideräkning ha…

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: Julius Regis. – – – – – Julius Regis har med ett enda undantag endast skrivit detektiv- och äventyrslitteratur, hittills åtminstone. — Jag har alltifrån min tidigaste barndom haft oerhört stor lust att fabulera, och som liten pojke gjorde jag detaljerade fiktioner, som fyllde, hela tillvaron, När jag var 12 à 14 år började jag sätta dem på papper, och det första jag fick tryckt stod i Johan Nordlings ungdomstidning Kamraten, där säkert många av de svenska författarna debuterat. Hur han skriver en detektivroman kan hr Regis, lika litet som någon av de andra Dagens Nyheter för detta ändamål intervjuat, nöjaktigt förklara. Han får en idé som utvecklar sig allt mer och mer, och efter månaders tankearbete har han boken klar — i huvudet. Så skrives den, och undergår naturligtvis en del förändringar under denna procedur, men aldrig i huvudsak, endast i detaljer. Idéen till Blå spåret, hr Regis’ debutarbete, fick han genom en detektivberättelse som han skrev för Bonniers…

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få äventyrsförfattare: Axel Klinckowström. – – – – – – Att skriva detektivromaner är det roligaste jag vet, förklarar vår allra nyaste författare inom denna bransch, baron Axel Klinckowström. Det är redan förut omtalat att baron Axel Klinckowström anser att detektiv- och äventyrsförfattarskapet är bland det roligaste som hänt honom. — Jag har i hela mitt liv haft en mycket stor faible för denna genre, berättar han, alltifrån Odysséen, som jag anser vara världslitteraturens första äventyrsromanen och fortfarande en av dess främsta, över Rabelais’ romaner och Don Quixote av La Mancha till Conan Doyles och min vän major Duses detektivhistorier. Och att jag inte långt förut försökt mig på genren beror därpå att jag alltid haft så stor vördnad för densamma att jag inte vågat. Jag har aldrig vågat hoppas att jag hade tillräckligt skapande fantasi och fabuleringsförmåga och tillräcklig stilistisk smidighet för att skriva en god detektiv- och äventyrsroman! Det är verkligen sant! Vad som för mig bröt isen var boken om…

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: S. A. Duse. – – – – – När Dagens Nyheter vänder sig till deckarförfattare för att höra hur det kom sig att de valde just denna genre, ha vi hedrat den som hedras bör och först vänt oss till den som är äldst inom branschen, major S. A. Duse, Stilettkäppens och Det nattliga äventyrets författare. — Redan som pojke, berättar major Duse, var jag i nästan ännu högre grad än pojkar i allmänhet intresserad av äventyrslitteratur och att göra upp och lösa problemställningar. Allt som berörde detta område, såväl i livet som i litteraturen, tillvann sig mitt varma och obetingade intresse. Naturligtvis har jag under hela mitt liv sysslat med skriverier av olika slag, men vad som på allvar satte pennan i min hand var Sydpolsexpeditionen 1901—1904. Efter hemkomsten från densamma skrev jag Bland pingviner och sälar, och då den blev en framgång, fick jag mod att ge ut ännu ett arbete, skådespelet ”Skeppsbrottet”, vilket för övrigt skall filmas…

Den här texten publicerades ursprungligen år 1937 i tidningen »Aftonbladet» med titeln »Aktiebolaget Edgar Wallace – en jätteaffär». Texten publicerades anonymt. Tillfälligheterna göra ofta romanhjältarna, en nervchock har inbringat miljoner. Edgar Wallaces arvingar ha nyligen bildat ett aktiebolag, som skall ha till syfte att göra så mycket pengar som möjligt av den berömde författarens litterära kvarlåtenskap: När Edgar Wallace avled för fem år sedan, efterlämnade han skulder på inte mindre än 120.000 pund, men tack vare de regelbundet och ganska rikligt inflytande inkomsterna från hans arbeten nedbragtes stärbhusets skuld mycket snart till 64.000 pund. Under de två första åren efter hans död gingo hans böcker så briljant, att skulder på 35.000 pund kunde likvideras. Sedan dess ha de återstående skulderna betalats, och när den saken var klar, bildade arvingarna ett aktiebolag, som i rena utdelningar redan betalat ut 7.000 pund. Edgar Wallace är inte det enda exemplet på hur en författares litterära produktion kunnat bli uppslaget till en hel liten industri. Edgar Rice Borroughs Tarzan har t. ex. visat sig vara en riktig guldgruva. År 1913 skrev Borrough sin första bok ”Tarzan hos aporna”, som slog ner som en bomb och hastigt gick ut i en upplaga på 3 miljoner…

Den här texten publicerades ursprungligen i september år 1928 i tidningen »Svenska Dagbladet» med titeln »En cocktail med Phillips Oppenheim». Texten publicerades anonymt under signaturen ”O. Rolf”. Den värlsbekante äventyrsförfattaren lever i all anspråkslöshet det mest luxuösa världsmannaliv, men producerar i alla fall en fantastisk massa romaner. Han har hittills skrivit 102 äventyrsromaner, vilket torde vara världsrekord. ”Nog har jag arbetat en hel del”, säger Phillips Oppenheim. ”Jag har givit ut över ett hundra äventyrsromaner. På min sextionde födelsedag kom min etthundraandra roman ut. Det torde vara världsrekord.” Jag har sökt upp Phillips Oppenheim för att fråga hur han arbetar, ty 102 fullständiga romaner, det är dock en fantastisk mängd. Ändå är han inte den som tycks vara mycket hemma. Han är alltid synlig i världsvimlet, och alltid hör man talas om honom. Han bor i sin ståtliga Rivieravilla på vintrarna, och där nere på Azurkusten tycks han ständigt vara i rörelse. Han syns ofta i de privata salarna i kasinot i Monte Carlo, och där spelar han med nöje till långt fram på nätterna — med bättre tur än folk i allmänhet. Han är med på välgörenhetstillställningar i Nizza. Han spelar golf på förmiddagarna. Han finns alltid på tribunerna…

Den här texten publicerades ursprungligen i december år 1931 i tidningen ”Göteborgs Morgonpost. Vy- och revy-bilagan” med titeln ”Edgar Wallace drar en lans för Al Capone. Anser banditkungens fängslande orättvist”. Texten publicerades anonymt. I det stora amerikanska fängelset Leavenworth i Kansas finns det en herre, som är föga belåten med tillvaron. Den missnöjde herrn är Al Capone, förutvarande banditkung och spritdiktator i det ”torra” Amerika. Han har dömts till elva års fängelse för underlåtenhet att deklarera och skatta för sina miljoninkomster men får i motsats till medfångarna disponera en hel liten våning i fängelse. Där finnas diverse moderna bekvämligheter, såsom en fin bädd, mjuka mattor på golvet och goda måltider. Trots detta är han emellertid som nämnts inte nöjd. Al Capone lär nämligen anse, att det brott för vilket han blivit anklagad icke berättigar honom till så lång fängelsevistelse. Och just i dagarna har också den kände engelske författaren av detektivromaner, Edgar Wallace, dragit en lans för förre banditkungen Al Capone. Wallace anlände för inte så länge sedan till Newyork, där han tecknat kontrakt med amerikanska radiobolaget om fyra månaders engagement. Vid ankomsten till världsstaden lät sig Wallace intervjuas och yttrade därvid en del märkliga saker angående Al Capone. — Domen…

I några fall prestera förbrytare en häpnadsväckande fräckhet. En viss galghumor skymtar också fram emellanåt. Och detta visar att vederbörande är kallblodig och har sinnesnärvaro. Några exempel:  En tjuv, som gjort ett inbrott i en affär i en tysk stad och lyckats stjäla åtskilligt, upprepade dagen därpå besöket under butikstid, då endast ett biträde var närvarande, och utgav sig för att vara kriminalpolis. Han visade en förfalskad polisbricka och lämnades tillträde även till chefens kontor, där kassaskåpen stodo. Hans avsikt var emellertid endast att närmare undersöka dessa kassaskåp och förbereda ett nytt och grundligare inbrott. En vecka senare utfördes detta, och resultatet blev för tjuven glänsande. En förbrytare, som gjort inbrott i en ekiperingsaffär, lyckades endast komma över 70 kronor. När han skulle gå, överraskades han av att butiksägaren, som varit borta endast en kort stund, återkom. Utan att visa sig det minsta generad, förebrådde tjuven den bestulne att denne lämnat dörren olåst vilket naturligtvis var osanning. Därpå köpte han för de stulna pengarna strumpor och litet av varje, som han behövde. Allt för sent upptäckte affärsmannen, att han låtit lura sig. En  gång blev en hel familj, man, hustru och två barn, mitt i natten, medan de sovo, bestulna…

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes. En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan. I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land? Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i…

En dag kom en elegant herre till en stor engelsk guldsmedsaffär i London och presenterade sig som officer. Han bodde i ett av Westends finaste kvarter och verkade i alla avseenden förtroendeingivande. Han ville köpa några smycken till sin hustru, som för tillfället var sjuk och inte själv kunde komma dit och välja. Det vore nödvändigt att juveleraren sände hem en kollektion till påseende. Juveleraren, som var godtrogen, skickade på den överenskomna tiden ett biträde till den uppgivna adressen. Officeren öppnade själv och bad biträdet stiga in och slå sig ned. Han skulle hämta sin hustru. Biträdet, en ung man, anade lika litet något svek som hans principal. Han slog sig lugnt ned, tog fram de olika smyckena och ordnade dem på ett bord. Plötsligen greps han bakifrån, och en stor tygbit, doppad i kloroform, pressades för hans näsa och mun, så att han, trots kraftigt motstånd, förlorade medvetandet. Det sista han uppfattade var att den, som kloroformerade honom, och som lagt sin ena hand över hans ögon, var en kvinna. Han kände också hur han bands fast vid stolen. Det måste alltså vara minst två personer, som utförde det fräcka överfallet. När han återkom till medvetande, låg han på…

En dag i augusti 1908 påträffades liket av en välklädd man, liggande i en glänta i skogen en mil söder om Forst i Niederlausitz. Den döde, som tycktes vara under 30 år, låg på ryggen. Att döma av hans klädsel hade icke någon strid ägt rum, och spår av något yttre våld kunde man till en början icke upptäcka. Läkarbesiktning och följande obduktion visade emellertid, att mannen blivit skjuten bakifrån. Kulan hade trängt in i nedersta delen av nacken. Av papper hos den döde visade det sig, att han hette Franke, och att han varit anställd vid ett försäkringsbolag i Berlin. Av verkställda efterforskningar framgick att Franke två dagar, innan han återfanns som död, tillsammans med en vän hade lämnat Berlin för att på annat håll söka sig en anställning. Man visste också, att han haft med sig femhundra mark i kontanter. Hos liket fanns dock endast tre mark. Allt tydde således på att här förelåg ett rånmord. Vederbörande myndigheter koncentrerade sig i första hand på att finna den »vän», i vars sällskap Franke rest från Berlin. En undersökning i hans ungkarlshem gav till resultat, att han vänt sig till många personer för att få en annan plats. Bland de…

Man kan nog inte jämföra detektivförfattarnes romaner med den kriminella verkligheten utan att med en suck konstatera att, hur uppfinningsrik en författare än är, hur han än låter sin fantasi spela finns det dock i verkliga livet fall, som vida överträffa vad dikten förmår. Detta dock icke beträffande det spännande händelseförloppet, den stora gåtan och den överraskande lösningen — där har författaren övertaget — utan i vad som rör själva förbrytelsen, dess motiv och det hjärtlösa och ohyggliga i dess utförande. Och detta i all synnerhet när det gäller mord. Mycket märkligt är att kvinnan som mörderska ofta är grymmare, mera kallblodig och beräknande än mannen. Man behöver bara tänka på gamla tiders giftmord som i de flesta fall utfördes av kvinnor. Markisinna de Brinvilliers, som föddes 1630, mördade med gift bland andra sin fader och sina fyra syskon endast för att komma åt hela förmögenheten. Hon tvingades genom en ohygglig tortyr att bekänna och avrättades efteråt. Ett annat fall av mord för vinnings skull, och där mördaren också var en kvinna har antecknats av Wulffen och finnes för övrigt beskrivet även av andra. Till den lilla staden Laporte, som ligger nära tio mil från Chicago kom en dag i…

Vid mångfaldiga tillfällen, även i vårt land har det hänt, att en tjuv eller förskingrare för att dölja sitt brott arrangerat det hela så att polisen måste tro, att ett inbrott ägt rum, och att alltså en annan är tjuven. En förskringrande kassör i Norrland gick därvid så långt, att han surrrade fast sig själv med ett starkt rep, för att det skulle se ut som om han blivit överfallen och bunden. Detta knep misslyckades emellertid totalt. Weingart berättar i sitt ypperliga verk »Kriminaltaktik» om en posttjänsteman i Liebstadt i Erzgebirge, vilken vid ett inbrott blev bestulen på hela sin kassa. Vid undersökning av posthuset visade det sig, att ett fönster till den ifrågavarande lokalen blivit med våld öppnat utifrån. Det syntes tydliga märken av en järnmejsel, som stuckits in mellan fönsterram och karm och bänt upp fönstret. Men — utanför på marken fanns icke något spår av inbrottstjuven. Icke ens märken av en stege kunde man upptäcka i rabatten nedanför fönstret. Från våningen ovanför kunde heller icke inbrottstjuven ha kommit åt att öppna fönstret, och inget användbart stuprör fanns i närheten. Märkena av mejseln på fönstrets utsida måste alltså som indicier mot en inbrottstjuv förkastas. De hade åstadkommits av…

Författaren Arthur Conan Doyle är mest känd för sina berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Men i början av andra världskriget vållade han stor sensation genom att förutspå hur effektivt ett helt nytt vapen skulle vara: ubåten. I den här texten får du läsa en sammanfattning av den novell författaren skrev under sommaren 1914 – en månad före krigsutbrottet. Det visade sig snart att hans oro för effektiva ubåtar var berättigad. Den här texten publicerades ursprungligen i februari år 1915 i tidningen ”Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning” med titeln ”Kapten Sirius — Englands besegrare. Conan Doyles profeterade undervattenskrig”. Texten publicerades anonymt. Författaren Arthur Conan Doyle, (1859–1930), blev världsberömd i början av 1890-talet med sina böcker och noveller om detektiven Sherlock Holmes.   Conan Doyles profeterade undervattenskrig Mindre än en månad före krigsutbrottet, i juli förra året, lästes i ”The Strand” en berättelse av Conan Doyle, som genom sitt sensationella ämne väckte ett betydligt uppseende och i vida kretsar framkallade diskussion. Berättelsen — ”Danger” — skildrade ett uthungringskrig mot England, som fördes av en liten Nordsjöstat, Noreland, närmast tänkte man på Belgien, och som på få veckor bragte det stolta Albion på knä. Berättelsen vann sin aktualitet genom amiral Percy Scotts föregående märkliga…