En amerikansk skrivmaskinsdetektiv

Såsom allting annat är skrivmaskinen en sak på gott och ont, den kan användas i det godas liksom i det ondas tjänst. Särskilt de senare åren har den tagits i flitigt bruk av förbrytare av ena eller andra slaget. Det är litet för riskabelt t. ex. att skicka någon ett anonymt utpressningsbrev, skrivet för hand, eller att verkställa en stilförfalskning med bläck och penna. Polisen har som bekant nått en enastående färdighet att klara sådana historier till vederbörande förbrytares nackdel. Skrivmaskinen däremot skvallrar inte, tror man. Men detta är ett stort misstag. Åtminstone har den amerikanska polisen en särskild avdelning, som endast sysslar med granskning av skrivmaskinsskrifter och vars arbete lett till synnerligen fina resultat. En av de främsta experterna på området heter Loren C. Horton. Han förklarar, att liksom det inte finns två människor i hela världen, som äro absolut lika, så finns det inte heller två skrivmaskiner, som äro lika gjorda. En fabrik kan varje dag släppa ut i marknaden tiotusentals skrivmaskiner av samma typ, men varenda en har något ”individuellt”, något som skiljer den från alla andra. Detta något uppenbarar sig inte vid en granskning av maskinen utan vid ett närmare studium av dess produkt, den skrivna…

Så fungerar Berlins effektiva mordpoliser

Man har liknat Berlins kriminalpolis vid ett väldigt maskineri med massor av hjul och kuggar, som alla gripa in i varandra, när det hela funktionerar. En maskin, byggd på systematiseringens bergfasta fundament, bestående av en oändlig mängd kortregister på allt och alla, med kriminalteknikens alla vetenskapliga hjälpmedel inmonterade, och som, när den igångsättes, har till uppgift att jaga människor. Och det är inte utan att man tycker liknelsen är ganska slående, sedan man haft tillfälle att vandra igenom jättebyggnaden vid Alexanderplatz — i dagligt tal skämtsamt benämnd ”Alex” — där världens mest vakna kriminalpolis har sitt säte. Scotland Yard må vara aldrig så berömt i dikt och verklighet, La Sureté i Paris må briljera med aldrig så många intuitivt lösta kriminalgåtor; vid en jämförelse med Berlins med erkänd tysk grundlighet och vetenskaplig planmässighet organiserade kriminalpolis stå de sig i alla fall slätt. I Ufafilmen ”Till polisens förfogande” får åskådaren se glimtar av denna förträffliga kriminalpolis i arbete. — Glimtar, säger kanske något förvånat läsaren efter att ha sett filmen och hållits fången av dess, från första scenen till den sista, starka handling. Hela filmen rör sig ju om ett brott och brottslingens avslöjande, och det pågår polisförhör alla akterna igenom,…

Så förstår du klassiska deckare

När man läser deckare som publicerades i början av 1900-talet så stöter man på massor av ord som 2000-talets svenskar inte förstår.  I berättelser om brottsbekämpare kan man läsa om byglar, slynår och folk som hotar varann med brownings.  Bovarna i sin tur är kanske på jakt efter offer med snygg toalett och som i stället råkar stjäla lite kram. Här har vi sammanställt en liten ordlista över typiska ord i klassiska deckare. Biltog. Rättsligt begrepp som användes i medeltidens Sverige. Är synonymt med fredlös. Den som dömts till biltoghet kunde dödas av vem som helst. Browning. Ett amerikanskt företag grundat av vapenkonstruktören John Browning. När den här texten skrevs användes ordet ”browning” som en allmän synonym till orden ”pistol” eller ”revolver”. Bygel. Slang för polis eller snut. Bång. Gammalt ord som betyder ”oväsen”, används oftast i uttrycket ”buller och bång”. Bängel. Äldre uttryck om någon som är ohyfsad. Användes framför allt om ungdomar. Falujuveler. En typ av billigt skimrande glas som producerades genom att doppa glasbitar i en blandning av smält bly och tenn.  Gatrum. Äldre namn på ett vardagsrum som ligger direkt i anslutning till ytterdörren. Gevaldiger. Gammal tjänstebeteckning inom polisen. Motsvarade dagens polisassistent. Glop. Gammalt uttryck som…

Amerikansk slang på bioduken
Deckarbloggen – retro / 18 april, 2019

Slangen erövrar för var dag större plats i filmspråket. Det är ganska naturligt. I och med en sakligare filmskildring, där vardagen och dess liv mer och mer ges plats, tränger sig också det med slang uppblandade vardagsspråket in i filmdialogen. I synnerhet i den amerikanska filmen, där realismen nu upplever en ny blomstringsperiod, stöter man titt och tätt på ord och talesätt, som för den icke alltför språkkunnige te sig som abessinska, men som i själva verket är tvättäkta vardags-amerikanska. Försöket att sammantränga detta underliga och ofantligt ordrika språk i en miniatyrordlista är naturligtvis alltför djärvt för att helt kunna lyckas — men bör alltid kunna ge några ljusglimtar i dunkla språkbegrepp. Förbrytarslang Angel — ängel = förbrytare, undrevärldsfigur, kallas i svårare fall apache = mördare, rånare. Chicagorilla — sammans. av Chicago och gorilla = revolverman, desperado. Gangster av gang = gäng, liga. Även racketeer är en vanlig benämning på all round-förbrytare. Barker — av bark, skälla = pistol. Big man — stor man = detektiv. Kärt barn har många namn. Kallas också Bull, tjur, eller Dick och Dummy, för att inte tala om teck, Eye, öga och frog, groda. Black Maria — Svarta Maria = polisvagn, fångvagn. Blow —…

Därför måste deckare handla om mord

Estetiskt och etiskt Vad är tillåtet och vad är otillåtet i en detektivberättelse, rent estetiskt sett? Må ingen, som drömmer om att bli detektivförfattare, inbilla sig att det räcker med att låta en bov skjuta och försvinna i mörkret! Eller att i sista kapitlet presentera en politisk liga, proppad med stulna dokument och osynliga gifter! Eller att man kan låta omsorgsfullt avdagatagna offer leva upp här och där i berättelsens lopp! Mot det sista varnar redan Horatius i sin ars poetica: Vad som diktas för ro skull skall ändå likna det sanna. Uppenbar orimlighet kan ej sagans konst göra trolig: låt ej i trollets buk de uppätna småbarnen leva!  All diktkonst, säger en fantasifull skribent vid namn Fritiof Nilsson Piraten, skall ha ett djupt förakt för sanningen men en stor respekt för det sannolika. Om någonsin gäller denna regel för en sådan genre som detektivromanen. Alltför konstruerade, alltför orimliga motiv och händelseförlopp äro av ondo och måste skys som pesten.Därav följer som nästa led, att slumpens roll måste nedskäras till det allra minsta möjliga — mycket mindre än i verkligheten. Ur vardagslivet känna vi till de bisarraste sammanträffanden — ofta påverka de vårt liv på sällsamt vis, och några vilja…

Så skapades den norske detektiven Asbjörn Krag

Under första delen av 1900-talet såldes böckerna om detektiven Asbjörn Krag i miljontals exemplar i Sverige, Norge och övriga Europa. I den här korta texten får du veta hur den fiktive Oslo-polisen skapades av den norske journalisten Sven Elvestad.  

20 regler för att skriva deckare (från 1920-talet)

Dessa regler gällde för att skriva deckare i slutet av 1920-talet. En del av reglerna håller faktiskt måttet även i dag. Författaren till den engelska originalartikeln var: S.S. Van Dine. Publicerades ursprungligen i American Magazine september 1928 En detektivhistoria är ett intellektuellt spel, nästan en sport. Det finns oskrivna regler som varje respektabel författare bör följa. 1. Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa fallet. Alla ledtrådar måste vara tydligt beskrivna. 2. Läsaren får inte vilseledas utöver dom trick brottslingen använder för att förvilla detektiven med. 3. Ingen kärlekshistoria. Detektiven ska ägna sig åt att fånga brottslingen, inte åt sitt eget kärleksliv. 4. Detektiven eller någon annan polis får aldrig visa sig vara brottslingen i slutet. Det är fusk. 5. Brottslingen måste fångas genom logiska slutledningar, inte på grund av en slump eller ren tur. 6. Detektiven måste samla ledtrådar, analysera dem i tur och ordning, dra rätt slutsatser, och detta leder honom slutligen till lösningen. 7. Det måste finns ett lik i en deckare. Ett mindre brott än mord duger inte för att hålla intresset uppe i 300 sidor. 8. Brottet måste lösas på naturlig väg. Detektiven får alltså inte ta hjälp av övernaturliga lösningar som seanser,…

Hur jag blev författare

Den första svenska deckarvågen började på 1910-talet med boken ”Stilettkäppen” av militären Samuel August Duse. Han skrev ett stort antal noveller och romaner om mästerdetektiven Leo Carring som han kallar ”Sveriges Sherlock Holmes” i sina texter. I den här eboken får du veta lite om hur det kom sig att artilleristen Duse gav sig in på författandet.