Det händer ju då och då, att förbrytare i verkligheten kunna göra häpnadsväckande dumheter, som ge till resultat, att de med lätthet komma fast. Men att inom detektivlitteraturen en brottsling skildras som en fullkomlig idiot, hör dess bättre till sällsyntheterna. Författaren av en detektivnovell vill ju gärna göra inte bara sin detektiv utan också förbrytaren till ett geni. En kamp mellan dessa båda, i det närmaste jämnspelta intelligenser gör skildringen än mera spännande.
Är åter en förbrytare skildrad som en dumbom, som ger detektiven en enkel gåta att lösa, minskas läsarens intresse oerhört.
I ett engelskt magasin läste jag härom dagen en detektivnovell som sannerligen inte hade det minsta problem att lösa. Mördarens idiotiska tillvägagångssätt klarlade från början hela mordet för kriminalpolisen. Författarens namn vill jag av barmhärtighet inte nämna. Handlingen är följande:
En onkel säger till sin brorson, en lätting och svirare, att han inte kommer att få ärva ett öre, och att det underhåll han hittills haft skall bli indraget. Den unge mannen beslutar att mörda onkeln. Det hela skulle få utseende av en olyckshändelse. Onkeln skulle i mörkret gå miste vid stranden och drunkna. Författaren låter mördaren i lugn och ro planlägga brottet i varje detalj.
Först skall han dränka onkeln i badkaret en kväll och sedan under skydd av mörkret föra liket ut i sjön. Detta utförs också precis efter planen. Men — den unge mannen glömmer två mycket viktiga fakta. Sjövattnet är salt men vattnet i badkaret sött. Dessutom kan ju inte en död människa gå ned till stranden.
Att dränka den förhatlige onkeln i badkaret var emellertid en lätt sak. Sedan tog han den döde på sina axlar och bar honom ned till sjön, där han sänktes.
Resultatet blev ju helt enkelt, att den drunknade icke hade lämnat några fotspår efter sig, men däremot funnos tydliga spår av mördarens kängor. Vid undersökningen av vattnet i den dödes lungor befanns också, att detta icke var salt.
Den enklaste slutledning klarade alltså upp hela historien, i all synnerhet som mördaren varit nog dum att under natten gå ut o. låtsas leta efter den drunknade. Dummare kan icke ett brott utföras. För kriminalpolisen, som utredde saken, fanns inte den minsta gåta att lösa. Det var som att läsa hela förloppet i en öppen bok.
Den här texten publicerades ursprungligen i april år 1928 i tidningen ”Provinstidningen Dalsland” med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. En dumbom”.
Inga kommentarer
Kommentarer inaktiverade.