NY E-BOK: Leo Carring: Maskeradsupén. Detektivhistoria. Återutgivning av text från 1914

Läkaren Arndt Lerner träffar ex-flickvännen Asta Vigo på en maskerad och följer med henne hem för en nattlig supé. När telefonen ringer svarar han. När han hör att det är hans fru som ringt flyr han hem. Morgonen efteråt knackar polisen på hemma hos honom och meddelar att Asta blivit mördad. Här kan du köpa e-boken.

5-minuters deckare. Leo Carrings sista detektivbragd. En historia. Återutgivning av text från 1922

Den främste privatdetektiven i Stockholm blir uppringd mitt i natten av en ung kvinna som begär hans hjälp. Han tvekar först eftersom han misstänker att det är någon typ av fälla. Till slut bestämmer han sig för att skicka sin assistent till mötet som ska äga rum mitt i den mörka huvudstaden. Här kan du köpa e-boken.

5-minuters deckare. Leo Carring: Tre centimeter. Detektivhistoria. Återutgivning av text från 1923

Polisen står helt rådlös sedan den kände operasångaren Edgar Dankert hittats död med en dolk i bröstet. I rummet bredvid fanns tre vittnen som hörde när denne gav upp ett skrik och sedan rusade till inom några sekunder. Kommissarien Sanderson har inget annat val än att anlita privatdetektiven Leo Carring för att lösa mysteriet. Här kan du köpa e-boken.

Deckarbloggens riktiga brott: Förbrytares fräckhet

I några fall prestera förbrytare en häpnadsväckande fräckhet. En viss galghumor skymtar också fram emellanåt. Och detta visar att vederbörande är kallblodig och har sinnesnärvaro. Några exempel:  En tjuv, som gjort ett inbrott i en affär i en tysk stad och lyckats stjäla åtskilligt, upprepade dagen därpå besöket under butikstid, då endast ett biträde var närvarande, och utgav sig för att vara kriminalpolis. Han visade en förfalskad polisbricka och lämnades tillträde även till chefens kontor, där kassaskåpen stodo. Hans avsikt var emellertid endast att närmare undersöka dessa kassaskåp och förbereda ett nytt och grundligare inbrott. En vecka senare utfördes detta, och resultatet blev för tjuven glänsande. En förbrytare, som gjort inbrott i en ekiperingsaffär, lyckades endast komma över 70 kronor. När han skulle gå, överraskades han av att butiksägaren, som varit borta endast en kort stund, återkom. Utan att visa sig det minsta generad, förebrådde tjuven den bestulne att denne lämnat dörren olåst vilket naturligtvis var osanning. Därpå köpte han för de stulna pengarna strumpor och litet av varje, som han behövde. Allt för sent upptäckte affärsmannen, att han låtit lura sig. En  gång blev en hel familj, man, hustru och två barn, mitt i natten, medan de sovo, bestulna…

Deckarbloggens riktiga brott: Avrättningar

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes. En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan. I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land? Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i…

Deckarbloggens riktiga brott: Juveltjuvar

En dag kom en elegant herre till en stor engelsk guldsmedsaffär i London och presenterade sig som officer. Han bodde i ett av Westends finaste kvarter och verkade i alla avseenden förtroendeingivande. Han ville köpa några smycken till sin hustru, som för tillfället var sjuk och inte själv kunde komma dit och välja. Det vore nödvändigt att juveleraren sände hem en kollektion till påseende. Juveleraren, som var godtrogen, skickade på den överenskomna tiden ett biträde till den uppgivna adressen. Officeren öppnade själv och bad biträdet stiga in och slå sig ned. Han skulle hämta sin hustru. Biträdet, en ung man, anade lika litet något svek som hans principal. Han slog sig lugnt ned, tog fram de olika smyckena och ordnade dem på ett bord. Plötsligen greps han bakifrån, och en stor tygbit, doppad i kloroform, pressades för hans näsa och mun, så att han, trots kraftigt motstånd, förlorade medvetandet. Det sista han uppfattade var att den, som kloroformerade honom, och som lagt sin ena hand över hans ögon, var en kvinna. Han kände också hur han bands fast vid stolen. Det måste alltså vara minst två personer, som utförde det fräcka överfallet. När han återkom till medvetande, låg han på…