Deckarkungen Edgar Wallace och Al Capone.

15 november, 2020

Den här texten publicerades ursprungligen i december år 1931 i tidningen ”Göteborgs Morgonpost. Vy- och revy-bilagan” med titeln ”Edgar Wallace drar en lans för Al Capone. Anser banditkungens fängslande orättvist”. Texten publicerades anonymt.

I det stora amerikanska fängelset Leavenworth i Kansas finns det en herre, som är föga belåten med tillvaron. Den missnöjde herrn är Al Capone, förutvarande banditkung och spritdiktator i det ”torra” Amerika. Han har dömts till elva års fängelse för underlåtenhet att deklarera och skatta för sina miljoninkomster men får i motsats till medfångarna disponera en hel liten våning i fängelse. Där finnas diverse moderna bekvämligheter, såsom en fin bädd, mjuka mattor på golvet och goda måltider. Trots detta är han emellertid som nämnts inte nöjd. Al Capone lär nämligen anse, att det brott för vilket han blivit anklagad icke berättigar honom till så lång fängelsevistelse.
Och just i dagarna har också den kände engelske författaren av detektivromaner, Edgar Wallace, dragit en lans för förre banditkungen Al Capone. Wallace anlände för inte så länge sedan till Newyork, där han tecknat kontrakt med amerikanska radiobolaget om fyra månaders engagement. Vid ankomsten till världsstaden lät sig Wallace intervjuas och yttrade därvid en del märkliga saker angående Al Capone.
— Domen över Al Capone utgör en grov orättvisa, sade sålunda den store författaren. Han borde aldrig ha blivit ådömd fängelsestraff för sina skattehistorier; ja, jag menar fullt allvar med detta påstående. Om Al Capone blivit fängslad på grund av underlåtenhet att betala skatt för inkomster, vilka han erhållit genom direkta förbrytelser, varför har han i så fall inte anklagats och dömts just för förbrytelserna? När detta nu inte varit fallet, borde han ej heller ha ställts till ansvar för sina stora förtjänster genom spritsmuggling m. m.
— Vi kunna taga ett exempel, fortsatte Mr. Wallace. Om en person rånar en bank på en miljon dollars men blir frikänd för brottet av brist på bevis, kan det väl ej rätt gärna tänkas, att han skulle bli dömd att betala skatt för de penningar, som han enligt domstolens utsago ej har stulit! På samma sätt förhåller sig saken med Al Capone. Denne torde aldrig ha blivit överbevisad om att varken ha begått några mord eller bedrivit spritsmuggling eller utpressning, och i varje fall har han inte dömts för dylika brott. Men det är för de inkomster, som han lär ha förskaffat sig genom dessa förbrytelser, som han nu får sitta inne. Förhållandet är barockt, och anklagelserna mot Al Capone äro blott svepska för att kunna få honom i fängelse. Det är att märka, att snart sagt alla förbrytelser förorsakas av människornas konkurrens om brödbiten. I samma mån som denna konkurrens lindras, försvinner också anledningen att begå brott.
— Felet med den amerikanska polisen är dess beroende ställning av politiken. Polismakten i U. S. A. har icke fria händer, och därför minskas dess förmåga att rensa undan banditväldet på ett tillfredsställande sätt. De ledande politikernas ord väga tungt i vågskålen, och inför deras instruktioner förlamas polisens handlingsfrihet. I detta avseende ställa sig förhållandena helt olika i England. Scotland Yard arbetar utan något som helst inflytande från politiskt håll, och den politiker som till äventyrs skulle våga sig på att instruera polisen på ett för honom själv fördelaktigt sätt finge säkerligen inte mera än tjugofyra timmar på sig att försvinna utom landets gränser. Detta gör, att rättvisan i Storbritannien arbetar på ett ytterst effektivt sätt, som kanske icke alltid är fallet inom Förenta Staterna.
Under intervjuen tillfrågades Edgar Wallace även, huruvida han ansåg Mahatma Gandhi, som ju nyligen besökt England i samband med den indiska konferensen, vara en politiker eller ett helgon.
— Hm, genmälte Mr. Wallace, man kan inte rätt gärna beteckna en person såsom varande ett helgon, när han går omkring rätt på Londons gator utan att vara klädd på förnuftigt sätt.
Det var Edgar Wallace’s dom över den indiske stormannen. För Mahatma Gandhis egen skull får man hoppas, att hans landsmän inte ha samma åsikt om honom som den engelske romanförfattaren. Kanske var den senares dom litet förhastad. Ty Edgar Wallace är en herre, som har bråttom. Sin senaste roman dikterade han för sin sekreterare med en hastighet av — 76,000 ord på tre dagar!

Inga kommentarer

Kommentarer inaktiverade.