Deckarbloggens riktiga brott: Falska spår

Vid mångfaldiga tillfällen, även i vårt land har det hänt, att en tjuv eller förskingrare för att dölja sitt brott arrangerat det hela så att polisen måste tro, att ett inbrott ägt rum, och att alltså en annan är tjuven. En förskringrande kassör i Norrland gick därvid så långt, att han surrrade fast sig själv med ett starkt rep, för att det skulle se ut som om han blivit överfallen och bunden. Detta knep misslyckades emellertid totalt.

Weingart berättar i sitt ypperliga verk »Kriminaltaktik» om en posttjänsteman i Liebstadt i Erzgebirge, vilken vid ett inbrott blev bestulen på hela sin kassa. Vid undersökning av posthuset visade det sig, att ett fönster till den ifrågavarande lokalen blivit med våld öppnat utifrån. Det syntes tydliga märken av en järnmejsel, som stuckits in mellan fönsterram och karm och bänt upp fönstret.

Men — utanför på marken fanns icke något spår av inbrottstjuven. Icke ens märken av en stege kunde man upptäcka i rabatten nedanför fönstret. Från våningen ovanför kunde heller icke inbrottstjuven ha kommit åt att öppna fönstret, och inget användbart stuprör fanns i närheten.

Märkena av mejseln på fönstrets utsida måste alltså som indicier mot en inbrottstjuv förkastas. De hade åstadkommits av någon, som redan befann sig i lokalen, och som öppnat den andra fönsterhalvan och därifrån gjort märkena, vilka skulle tyda på inbrott. Det var helt enkelt posttjänstemannen, som bestulit sig själv.

I de flesta fall är en brottsling, som åstadkommer konstgjorda indicier för att leda polisen på villospår, icke tillräckligt skarpsinnig och omtänksam. Så befanns vid upptäckten av en stöld en vindsdörr vara uppbruten. Dörren förde till ett närbeläget tak. Den vägen skulle alltså inbrottstjuven ha kommit. Men varken på det taket eller andra, som han måste ha passerat, fanns det minsta spår efter honom i det tjocka lager av damm, som vid tillfället täckte tegelpannorna. Slutsats: tjuven hade icke kommit den väg han ville göra troligt, han bodde i lägenheten.

I en villa, som var omgiven av en park med en hög mur, hade en stöld blivit begången. På parkmuren fann man spår, som visade att någon klättrat över den. Vidare syntes fotspår från muren till ett fönster, som blivit sönderslaget och öppnat. En noggrannare besiktning av parkmuren visade dock, att på dess yttersida icke fanns minsta spår av att någon klättrat upp. I den lösa myllan skulle ovillkorligen fotavtryck ha synts. Nu funnos dylika bara på insidan, där man såg var tjuven hoppat ned.

Denne hade således icke kommit utifrån som han velat göra troligt utan bodde i villan.
Man ser av dessa exempel, att funna spår på en brottsplats eller i dess närhet alltid måste undergå en kritisk granskning, innan de godtagas såsom indicier mot en förmodad förbrytare. I all synnerhet som det finnes specialister inom snart sagt alla områden i brottets värld. Och de ha sina särskilda trick för att avlägsna misstankarna från dem själva. Dr. Wulffen berättar om en inbrottstjuv, som hade för vana att trycka in en fönsterruta och sedan krypa in denna väg. Mannen hade alltid en liten flaska med människoblod i fickan, och med detta blodade han ned både det söndrade glaset och fönsterplattan för att inbilla kriminalpolisen, att han skurit sig i handen. Innan han blev genomskådad, sökte man också brottslingen endast bland människor med nyligen sönderskurna händer.

En annan inbrottstjuv slog alltid sönder den vänstra fönsterhalvan för att inbilla spårhundarna, att han var vänsterhänt. Detta lyckades också till en tid.

I Dresden hade nattetid en eldsvåda utbrutit i en skräddarverkstad. Den enda, som bodde i samma våning, var skräddaren, som ägde verkstaden. När brandkåren, som blivit alarmerad av en nattvandrare, kom till platsen, befanns skräddaren vara inlåst i sin sängkammare. Han hade känt brandröken och skrek på hjälp. Man öppnade för honom, och han påstod sig vara övertygad om att det var mordbrand, anlagd av någon, som ville ta livet av honom. Han hade en stund förut hört smygande steg ute i verkstaden, och ingen hade svarat på hans rop.
Det befanns, att dörren till sängkammaren hade reglar på båda sidor. Och regeln på utsidan var verkligen förskjuten, vilket skräddaren naturligtvis nog inte kunde ha gjort själv. Vad han uppgivit föreföll alltså att vara sant, och polisen koncentrerade sig på att finna mordbrännaren.

Några dagar efter branden gjorde emellertid en framstående kriminalman en besiktning av våningen där egentligen endast verkstaden med ett dyrbart lager av nyinkomna engelska tyger blivit eldens rov. Tyglagret var högt försäkrat. Besiktningen utsträcktes även till andra delar av våningen, och i synnerhet blev sängkammardörren föremål för vederbörandes uppmärksamhet.

Det visade sig att regeln på utsidan var synnerligen lätt att röra. Av en närmare undersökning framgick, att den helt nyligen blivit oljad. Då skräddaren förklarat, att denna regel aldrig brukade användas, föreföll detta förhållande litet märkvärdigt och föranledde en mikroskopisk undersökning av dörren. Därvid upptäcktes i dörrkanten i höjd med regeln fina repor, som fortsatte även i dörrkarmen och in i rummet. Och dessa repor voro nygjorda, träets naturliga färg syntes i dem.

Gåtan var härmed löst.

Dessa repor voro gjorda för att en fin tråd skulle kunna löpa i dem, en tråd, varmed regeln på dörrens utsida skulle kunna dragas till inifrån. Kriminaltjänstemannen gjorde ett försök och lyckades inte bara att regla dörren på detta sätt utan också att rycka av tråden och dra in den i sängkammaren.

Skräddaren måste nu erkänna, att han själv anlagt elden och att det mesta av de dyrbara tygerna var bortflyttad, innan det började brinna. Tricket med sängkammardörren hade han gjort för att skaffa sig ett alibi.

Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 1. Samling med nio texter om verkliga brott” som publicerades i juli 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i augusti år 1925 i tidningen ”Provinstidningen Dalsland” med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. Kap. VII. Falska spår”.