Varje fall av brott i verkligheten ger säkerligen bättre bevis på att en förbrytares slughet och dumhet kunna trivas sida vid sida, än en romanförfattare kan skildra. Här nedan skall jag relatera ett fall, där dumheten tog överhand. År 1904 i slutet av maj försvann helt plötsligt en grosshandlare vid namn Bernhard Hendschel, som hade sin affär i München. Han hade ofta visat sig i artistkretsar och hade blivit bekant med en cirkusdirektör David Niederhofer, som ägde Cirkus bavaria. Cirkusdirektören hade bland andra attraktioner ett nummer av ”looping the loop”, där en cyklist utförde det livsfarliga konststycket. Herr Hendschel fick helt plötsligt en obetvinglig lust att köpa den stora apparat, som användes vid detta konststycke. Till en början sade direktör Niederhofer ett bestämt nej. Detta nummer var cirkusens förnämsta och hans största dragningskraft. Utan det skulle det stora tältet inte bli fyllt ens på lördag och söndag. Hendschel gav sig dock icke. Niederhofer kunde ju skaffa en annan apparat till detta nummer. Hur han envisades i sin övertalning, gick slutligen cirkusdirektören med på affären, och de kommo överens att träffas i cirkusen den 25 maj. En kaféägarinna, som var bekant med dem båda, hade anmodats att vara vittne till uppgörelsen….

I den bayerska köpingen W. förövades den 6 oktober 1891 mellan kl.10 och 12 på natten tvenne rånmord på en bagare B. och hans fullvuxna dotter. De dödades under sömnen, och mördarens byte blev 300 mark och två räntekuponger i en sydtysk bank. Misstankarna riktades genast mot en bagarlärling Georg W., som varit i B:s tjänst sedan augusti månad och vid niotiden samma morgon utan orsak lämnat sitt arbete och givit sig av. Utrymmet medger icke att här ingå på alla de indicier, som pekade på W. som gärningsmannen, man ansåg sig emellertid ha full bevisning. Man kunde följa mördarens spår till en närbelägen stad, där han skaffat sig falska legitimationspapper, men sedan var han som bortblåst. Han var 19 år och flera gånger straffad, bland annat för stölder på olika håll. Sex dagar efter mordet gjorde en nittonårig yngling i Bremen ett självmordsförsök genom att med en revolver skjuta tre kulor i vänstra sidan av bröstet. Såren voro relativt ofarliga och sedan en kula tagits bort, repade han sig så småningom. Han sade sig vara son till okända zigenare och påstod att han vandrat till fots från Frankfurt till Bremen. När hans tillstånd blivit bättre överflyttades han till ett…

Vid franska järnvägsstationen Etampes har härom dagen ett tåg till Paris af tre i en förstaklasskupé åkande spetsbofvar utplundrats på ett så romantiskt djärft sätt, att man nästan får visioner från »den vilda Västern», när man läser berättelsen om denna bedrift, som i Frankrike mottagits med stort erkännande af »fackmän» såväl som af vanliga kannstöpare. I synnerhet har den framgångsrika djärfhet beundrats, med hvilken de tre röfvarna med sitt byte lämnade det framrusande itåget och undkommo sina förföljare, som alltjämt söka förgäfves och ännu inte ha funnit något annat än de uppbrutna penninglådorna. Här var sannerligen en uppgift, som vra värdig en Sherlock Holmes. Här kunde blott en med den Conan Doyleska detektivkonstens knep och finter väl förtrogen privatspårhund ha det riktiga väderkornet. Det behöfde ju inte vara någon engelsman… Paristidningarnas slipade reporters vunno ju i fjor odödlig ära genom efterforskningen efter den spårlöst försvunne abbé Dele. Den på så hemlighetsfullt sätt på spåret efter den försvunne ledde undergöraren och fakiren Delvah upptäckte ju visserligen inte den försvunne själf, men åtminstone hans bicykel i ett dike. Och en konkurrenstidnings reporter ledde en förträfflig hyena, liksom ett tryffelsvin, omkring på promenad för att hon skulle med sitt skarpa väderkorn spåra upp…

Under mer än två decennier var S. A. Duse landets store deckarkung.  Varenda svensk kände till hans arrogante privatdetektiv Leo Carring som (nästan) aldrig misslyckades. Och det var genom landets lokaltidningar som berättelserna spreds.   Den första svenska deckarvågen skapades av den i dag rätt okände författaren Samuel August Duse, känd bland miljontals svenskar som ”S. A. Duse” eller ”Sam Sellén”. Han blev riksbekant år 1913 med boken ”Stilettkäppen”, ett actionfyllt äventyr som utspelade sig i Stockholm. I huvudrollen träffar vi privatdetektiven och advokaten Leo Carring. Det här blev startskottet för den första svenska deckarvågen och Duse inspirerade bland annat Frank Heller. Totalt så publicerade S. A. Duse 13 romaner om den framgångsrike Leo Carring. Men det var med sina många noveller han blev riktigt känd bland invånarna. Under lite mer än 20 år så skrev Duse minst 500 noveller och berättelser. Ingen vet exakt hur många eftersom det aldrig forskats om honom. Det spännande är att de här novellerna aldrig publicerades i bokform. De gick bara att läsa i landets lokaltidningar, bland annat Provinstidningen Dalsland, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgs Morgonpost, Helsingborgs Dagblad, Jämtlandsposten, Lysekilsposten, Norrköpings Tidningar, Umebladet, Upsala Nya tidning, Vimmerby Tidning och Östgötaposten. Författaren sålde inte bara…

Ofta när man läser klassiska deckare så missar man små anspelningar som var välkända för dåtidens läsare men som vi inte förstår i dag.  I vår nya 5-minutersdeckare ”Kameran. En historia om smuggling” finns en spännande detalj som är lätt att missa.    Författaren S. A. Duse var en mästare på att skriva för landets lokaltidningar. Hans texter publicerades i mer än 40 tidningar, från Piteå i norr till Ystad i söder. En av de städer som älskade Duses deckare var Göteborg. Här publicerades novellerna i både den kända tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och den mindre kända Göteborgs Morgonpost. Många av Duses deckare utspelar sig i Stockholm. Vilket inte är så märkligt eftersom det är här som hans mest kända rollfigur Leo Carring bor. Men då och då utspelar sig handlingen i andra städer, eller på landsbygden. Det har till och med hänt att Duse skildrat andra länder, bland annat nordligaste Norge. En av våra senaste noveller, ”Kameran. En historia om smuggling”, är fantastisk eftersom det finns spännande och dolda anspelningar i texten. Handlingen kretsar kring två unga personer, den skrytsamme löjtnant von Poll och den vackra fröken Cirner, ombord på en stor passagerarbåt som är på väg in…

Tro det eller ej, men vi har dödskoll.  Därför kan du kanske räkna med att se lite verk av George Orwell och Edgar Rice Burroughs under nästa år.  Av en ren slump så hamnade jag på författaren Edgar Rice Burroughs wikipedia-sida i går. Eftersom jag hörde en filmpodd om filmen ”John Carter” för ett tag sen så passade jag på att läsa lite om den spännande författaren. Burroughs skapade inte bara en av världens första framgångsrika science-fiction- serier med sina John Carter på Mars-böcker utan är ju också skapare av ”Tarzan”. Jag passade också på att göra en dödskoll. Amerikanen Edgar Rice Burroughs avled den 19 mars 1950 vid 74 års ålder. Alltså för snart 70 år sen. Det gör att alla hans texter nu blir fria för vem som helst att använda. Några extra klick visade att det finns fler författare vars verk blir utan copyright under 2020. Bland annat svenska författarna Ossian Elgström och Martin Lamm, samt George Orwell och George Bernard Shaw. Det var ett tag sedan jag läste George Orwells klassiska böcker ”1984” eller ”Djurfarmen” så jag vet inte riktigt om de är några äkta klassiska deckare. Men det är nog värt att återuppta bekantskapen, om…

Under ungefär 30 år var Leo Carring den mest kända svenska brottsbekämparen.  Den arrogante privatdetektiven var baserad i Stockholm.  Men underligt nog så kunde invånarna inte läsa om äventyren i sina egna kvarter – berättelserna gick bara att läsa i städer som Göteborg, Åmål och Trelleborg. Den första svenska deckarvågen började 1913. Då gav författaren Samuel August Duse ut den första boken om privatdetektiven Leo Carring, ”Stilettkäppen”. Framgången gjorde att det snart kom en hel rad med böcker med namnet ”S. A. Duse” på omslaget. Totalt skrev Duse 13 detektivromaner om mästerdetektiven. Men de flesta novellerna av den populära författaren gavs inte ut i bokform, utan publicerades i våra svenska dagstidningar. Under drygt 20 år kunde svenskarna läsa hans korta deckare i ett 30-40-tal lokala tidningar. Totalt handlar det om ungefär 500 texter. Invånare på Gotland kunde läsa om Stockholmsdetektiven Leo Carring om de prenumererade på Gotlands Allehanda. I hans hemstad Östersund fanns äventyren i Jämtlandsposten och i Lysekil i Lysekilsposten. I Göteborg skrev Duse under perioder för både Göteborgs Aftonblad, Göteborgs Dagblad, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Göteborgs Morgonpost. Några av de lite mer oväntade publikationerna är Provinstidningen Dalsland och Trelleborgstidningen. I USA hittades Leo Carring i spalterna på …

Conan Doyle började sitt författareskap uteslutande för att förtjäna pengar, då han inte kunde leva på de inkomster hans läkarepraktik gav honom. Så påstår han i varje fall själv i sina memoarer, men man har nog rätt att betvivla, att det är så alldeles riktigt. Penningebehovet kan ha varit den yttre anledningen, men det är osannolikt, att en man, som begåvats med en så rik fantasi och berättarglädje, inte skulle haft en motsvarande lust att berätta. De första berättelserna publicerades i en numera försvunnen tidskrift: London Society 1882 och åren närmast därefter. Conan Doyle vredgades allvarligt, när redaktören senare gav ut dessa noveller i bokform med hans namn på titelbladet — inte så mycket för att förläggaren stoppade hela förtjänsten i egen ficka, utan fastmer därför att han skadade Conan Doyles författarenamn genom dessa mindre goda historier. Medan Conan Doyle var läkare i Southsea fortsatte han sitt författareskap och medverkade i åtskilliga tidningar och tidskrifter för att söka på sina små inkomster. Och de voro verkligen små. Första året förtjänade han 154 pund eller 2,770 kr. för att det följande året komma upp i 250 pund eller 4,500 kr. Och under de åtta år han var i Southsea kom han…

Detektivromanen har av allt att döma en lika vidsträckt som tacksam publik, och alltsedan den engelske författaren sir Arthur Conan Doyle skapade sin virtuos- och mästare-detektivtyp, Sherlock Holmes, som hastigt vann ett världsrykte, vilket, än i dag ingen mäktat rubba, ha många pennor på skilda platser varit i livlig rörelse för att åstadkomma liknande bedrifter. När så sommaren kommer med lektyrbehov av det lättare slaget, som lämpar sig för båtresor och hängmattor, då sända förläggarna ut i marknaden nya knippen av detektivromaner. Vi ha just nu på vårt bord några dylika alster av säsongens skörd. Hugo Gebers förlag har sänt ut den åttonde länken i den kedja som heter ”Min vän privatdetektivens äventyr”. Den heter ”Äventyret med djävulsfotroten”. Den innehåller fyra av Conan Doyles enligt uppgift senaste Sherlock Holmes-historier, och de utmärka sig alla för de speciella egenskaper, som skänkt Doyles detektivhistorier så stor popularitet: en ledig och medryckande stil, stegrad spänning från sida ett, logisk och följdriktig utveckling och överraskande, men ytterst sinnrikt förberedda vändningar mot slutet. Den kanske allra bästa av historierna är ”Den döende detektiven”, som dessutom visar, att vi kunna vänta oss ännu mycket mer av Sherlock Holmes. Bokens pris är 2 kronor. Bland de svenska…

Såsom allting annat är skrivmaskinen en sak på gott och ont, den kan användas i det godas liksom i det ondas tjänst. Särskilt de senare åren har den tagits i flitigt bruk av förbrytare av ena eller andra slaget. Det är litet för riskabelt t. ex. att skicka någon ett anonymt utpressningsbrev, skrivet för hand, eller att verkställa en stilförfalskning med bläck och penna. Polisen har som bekant nått en enastående färdighet att klara sådana historier till vederbörande förbrytares nackdel. Skrivmaskinen däremot skvallrar inte, tror man. Men detta är ett stort misstag. Åtminstone har den amerikanska polisen en särskild avdelning, som endast sysslar med granskning av skrivmaskinsskrifter och vars arbete lett till synnerligen fina resultat. En av de främsta experterna på området heter Loren C. Horton. Han förklarar, att liksom det inte finns två människor i hela världen, som äro absolut lika, så finns det inte heller två skrivmaskiner, som äro lika gjorda. En fabrik kan varje dag släppa ut i marknaden tiotusentals skrivmaskiner av samma typ, men varenda en har något ”individuellt”, något som skiljer den från alla andra. Detta något uppenbarar sig inte vid en granskning av maskinen utan vid ett närmare studium av dess produkt, den skrivna…

Man har liknat Berlins kriminalpolis vid ett väldigt maskineri med massor av hjul och kuggar, som alla gripa in i varandra, när det hela funktionerar. En maskin, byggd på systematiseringens bergfasta fundament, bestående av en oändlig mängd kortregister på allt och alla, med kriminalteknikens alla vetenskapliga hjälpmedel inmonterade, och som, när den igångsättes, har till uppgift att jaga människor. Och det är inte utan att man tycker liknelsen är ganska slående, sedan man haft tillfälle att vandra igenom jättebyggnaden vid Alexanderplatz — i dagligt tal skämtsamt benämnd ”Alex” — där världens mest vakna kriminalpolis har sitt säte. Scotland Yard må vara aldrig så berömt i dikt och verklighet, La Sureté i Paris må briljera med aldrig så många intuitivt lösta kriminalgåtor; vid en jämförelse med Berlins med erkänd tysk grundlighet och vetenskaplig planmässighet organiserade kriminalpolis stå de sig i alla fall slätt. I Ufafilmen ”Till polisens förfogande” får åskådaren se glimtar av denna förträffliga kriminalpolis i arbete. — Glimtar, säger kanske något förvånat läsaren efter att ha sett filmen och hållits fången av dess, från första scenen till den sista, starka handling. Hela filmen rör sig ju om ett brott och brottslingens avslöjande, och det pågår polisförhör alla akterna igenom,…

När man läser deckare som publicerades i början av 1900-talet så stöter man på massor av ord som 2000-talets svenskar inte förstår.  I berättelser om brottsbekämpare kan man läsa om byglar, slynår och folk som hotar varann med brownings.  Bovarna i sin tur är kanske på jakt efter offer med snygg toalett och som i stället råkar stjäla lite kram. Här har vi sammanställt en liten ordlista över typiska ord i klassiska deckare. Biltog. Rättsligt begrepp som användes i medeltidens Sverige. Är synonymt med fredlös. Den som dömts till biltoghet kunde dödas av vem som helst. Browning. Ett amerikanskt företag grundat av vapenkonstruktören John Browning. När den här texten skrevs användes ordet ”browning” som en allmän synonym till orden ”pistol” eller ”revolver”. Bygel. Slang för polis eller snut. Bång. Gammalt ord som betyder ”oväsen”, används oftast i uttrycket ”buller och bång”. Bängel. Äldre uttryck om någon som är ohyfsad. Användes framför allt om ungdomar. Falujuveler. En typ av billigt skimrande glas som producerades genom att doppa glasbitar i en blandning av smält bly och tenn.  Gatrum. Äldre namn på ett vardagsrum som ligger direkt i anslutning till ytterdörren. Gevaldiger. Gammal tjänstebeteckning inom polisen. Motsvarade dagens polisassistent. Glop. Gammalt uttryck som…

Slangen erövrar för var dag större plats i filmspråket. Det är ganska naturligt. I och med en sakligare filmskildring, där vardagen och dess liv mer och mer ges plats, tränger sig också det med slang uppblandade vardagsspråket in i filmdialogen. I synnerhet i den amerikanska filmen, där realismen nu upplever en ny blomstringsperiod, stöter man titt och tätt på ord och talesätt, som för den icke alltför språkkunnige te sig som abessinska, men som i själva verket är tvättäkta vardags-amerikanska. Försöket att sammantränga detta underliga och ofantligt ordrika språk i en miniatyrordlista är naturligtvis alltför djärvt för att helt kunna lyckas — men bör alltid kunna ge några ljusglimtar i dunkla språkbegrepp. Förbrytarslang Angel — ängel = förbrytare, undrevärldsfigur, kallas i svårare fall apache = mördare, rånare. Chicagorilla — sammans. av Chicago och gorilla = revolverman, desperado. Gangster av gang = gäng, liga. Även racketeer är en vanlig benämning på all round-förbrytare. Barker — av bark, skälla = pistol. Big man — stor man = detektiv. Kärt barn har många namn. Kallas också Bull, tjur, eller Dick och Dummy, för att inte tala om teck, Eye, öga och frog, groda. Black Maria — Svarta Maria = polisvagn, fångvagn. Blow —…

Estetiskt och etiskt Vad är tillåtet och vad är otillåtet i en detektivberättelse, rent estetiskt sett? Må ingen, som drömmer om att bli detektivförfattare, inbilla sig att det räcker med att låta en bov skjuta och försvinna i mörkret! Eller att i sista kapitlet presentera en politisk liga, proppad med stulna dokument och osynliga gifter! Eller att man kan låta omsorgsfullt avdagatagna offer leva upp här och där i berättelsens lopp! Mot det sista varnar redan Horatius i sin ars poetica: Vad som diktas för ro skull skall ändå likna det sanna. Uppenbar orimlighet kan ej sagans konst göra trolig: låt ej i trollets buk de uppätna småbarnen leva!  All diktkonst, säger en fantasifull skribent vid namn Fritiof Nilsson Piraten, skall ha ett djupt förakt för sanningen men en stor respekt för det sannolika. Om någonsin gäller denna regel för en sådan genre som detektivromanen. Alltför konstruerade, alltför orimliga motiv och händelseförlopp äro av ondo och måste skys som pesten.Därav följer som nästa led, att slumpens roll måste nedskäras till det allra minsta möjliga — mycket mindre än i verkligheten. Ur vardagslivet känna vi till de bisarraste sammanträffanden — ofta påverka de vårt liv på sällsamt vis, och några vilja…

Under första delen av 1900-talet såldes böckerna om detektiven Asbjörn Krag i miljontals exemplar i Sverige, Norge och övriga Europa. I den här korta texten får du veta hur den fiktive Oslo-polisen skapades av den norske journalisten Sven Elvestad.  

Dessa regler gällde för att skriva deckare i slutet av 1920-talet. En del av reglerna håller faktiskt måttet även i dag. Författaren till den engelska originalartikeln var: S.S. Van Dine. Publicerades ursprungligen i American Magazine september 1928 En detektivhistoria är ett intellektuellt spel, nästan en sport. Det finns oskrivna regler som varje respektabel författare bör följa. 1. Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa fallet. Alla ledtrådar måste vara tydligt beskrivna. 2. Läsaren får inte vilseledas utöver dom trick brottslingen använder för att förvilla detektiven med. 3. Ingen kärlekshistoria. Detektiven ska ägna sig åt att fånga brottslingen, inte åt sitt eget kärleksliv. 4. Detektiven eller någon annan polis får aldrig visa sig vara brottslingen i slutet. Det är fusk. 5. Brottslingen måste fångas genom logiska slutledningar, inte på grund av en slump eller ren tur. 6. Detektiven måste samla ledtrådar, analysera dem i tur och ordning, dra rätt slutsatser, och detta leder honom slutligen till lösningen. 7. Det måste finns ett lik i en deckare. Ett mindre brott än mord duger inte för att hålla intresset uppe i 300 sidor. 8. Brottet måste lösas på naturlig väg. Detektiven får alltså inte ta hjälp av övernaturliga lösningar som seanser,…

Den första svenska deckarvågen började på 1910-talet med boken ”Stilettkäppen” av militären Samuel August Duse. Han skrev ett stort antal noveller och romaner om mästerdetektiven Leo Carring som han kallar ”Sveriges Sherlock Holmes” i sina texter. I den här eboken får du veta lite om hur det kom sig att artilleristen Duse gav sig in på författandet.