Så fungerar Berlins effektiva mordpoliser

Man har liknat Berlins kriminalpolis vid ett väldigt maskineri med massor av hjul och kuggar, som alla gripa in i varandra, när det hela funktionerar. En maskin, byggd på systematiseringens bergfasta fundament, bestående av en oändlig mängd kortregister på allt och alla, med kriminalteknikens alla vetenskapliga hjälpmedel inmonterade, och som, när den igångsättes, har till uppgift att jaga människor. Och det är inte utan att man tycker liknelsen är ganska slående, sedan man haft tillfälle att vandra igenom jättebyggnaden vid Alexanderplatz — i dagligt tal skämtsamt benämnd ”Alex” — där världens mest vakna kriminalpolis har sitt säte. Scotland Yard må vara aldrig så berömt i dikt och verklighet, La Sureté i Paris må briljera med aldrig så många intuitivt lösta kriminalgåtor; vid en jämförelse med Berlins med erkänd tysk grundlighet och vetenskaplig planmässighet organiserade kriminalpolis stå de sig i alla fall slätt.

I Ufafilmen ”Till polisens förfogande” får åskådaren se glimtar av denna förträffliga kriminalpolis i arbete.

— Glimtar, säger kanske något förvånat läsaren efter att ha sett filmen och hållits fången av dess, från första scenen till den sista, starka handling. Hela filmen rör sig ju om ett brott och brottslingens avslöjande, och det pågår polisförhör alla akterna igenom, tillägger han kanske en smula triumferande.

Förhör, men inte polisförhör, och det är en avsevärd skillnad. Tyskt strafförfarande skiljer sig nämligen högst väsentligt från svenskt. Medan hos oss vid t. ex. ett mord kriminalpolisens arbete består i icke blott mördarens uppspårande och infångande utan även i förebringande av full utredning för rättsprocedurens igångsättande, så är den tyska kriminalpolisens arbete inskränkt till enbart förbrytarens gripande. Har man väl fått den misstänkte fast, så har kriminalpolisen gjort sin plikt, och undersökningsdomaren får ta vid, hålla förhör med den anhållne och alla vittnen, som kunna tänkas ha något av vikt att säga. Kort sagt han har att utreda saken och prestera de akter, som skola ligga till grund för de kommande domstolsförhandlingarna. Han skall leda die Voruntersuchung — förundersökningen — vilket ord således ej har samma betydelse som hos oss, där det avser en utredning huruvida en för brott häktad person bör komma i åtnjutande av villkorlig dom eller ej. Av filmens tyska titel ”Voruntersuchung” har sålunda blivit ”Till polisens förfogande”, och efter svenska förhållanden är denna översättning lyckad, även om den är en smula oegentlig efter tyska.

Maskinen som jagar människor är ständigt i arbete. Det är aldrig någon vila, varken dag eller natt. Brottsligheten är stor i en världsstad som Berlin, och dess utövare äro av mångahanda slag, från enkla små tillfällighetstjuvar till hänsynslösa mördare, för vilka ett människoliv saknar allt värde och släckes lika lätt som man blåser ut ett ljus. Alla hålla de det stora maskineriet vid Alexanderplatz i gång. Ständigt finnas män på post i denna väldiga byggnad, vars dimmiga fönsterrutor och smutsröda tegelväggar ge illusion av sömniga ögon i ett rödbrusigt ansikte. Där inne sover man emellertid inte, där är man vaknare än på någon annan plats i Berlin, vilken tid på dygnet det än kan bli fråga om.

— Mord! Mord! ljuder det någonstans ute i världsstaden.

Det är en förskräckt kvinnas hysteriska skrik framför sin väninnas stelnade lik, och skriket ger eko ända in i den stora tegelbyggnaden vid Alexanderplatz. Det behövs bara detta lilla enstaviga ord för att det skall bli liv och rörelse inom en viss avdelning där inne. Det betyder mobiliseringsorder för mordberedskapstjänsten.

En skara män, som kanske väntat på denna signal en hel månad, kasta sig i bilar och susa med största möjliga hastighet till den plats, varifrån skriket kom. En kriminalkommissarie är ledare, och till sitt förfogande har han en kriminalövervaktmästare och ett antal kriminalkonstaplar, en läkare, en fotograf och en kemiker, som i vanliga fall även är specialist på fingeravtrycks tagande på brottsplatsen.

Mordberedskapstjänsten har inte i likhet med alla andra avdelningar inom Berlins kriminalpolis sin fasta personal, som under årens lopp kunnat specialisera sig på den bransch av brottsligheten, den har att bekämpa. Dess manskap växlar en gång i månaden, och tjänsten vid densamma går i tur bland de övriga avdelningarnas personal. Naturligtvis kommer endast sådant folk i fråga, som vederbörande anse lämpligt och som visat skicklighet i yrket. Och det behövs i sanning tränat folk med skarp iakttagelseförmåga till denna mordberedskapstjänst, ty när larmsignalen en gång kommit, och styrkan står där samlad kring den mördade, kan det bli tusen saker att tänka på. Mången ung kriminalkommissarie har tjänat sina sporrar på att han vid det första angreppet på brottsplatsen i såväl tekniskt som tekniskt hänseende gått så klokt och förutseende till väga, att en till synes omöjlig kriminalgåta kunnat bringas till sin lösning. Det gäller att kunna tillvaratagna de ”stumma vittnen”, som eventuellt kunna finnas på en plats, där ett mord blivit begånget. En liten obetydlighet har fört mången mördare till stupstocken, och det är just dessa små obetydligheter det gäller för mordberedskapstjänstens män att samla upp, när de sätta in sitt första angrepp.

Sedan alla spår blivit tillvaratagna och ingenting mer finns att hämta på mordplatsen, har mordberedskapstjänsten gjort sitt, och nu tar det stora maskineriet vid. En människa skall jagas, förbrytaren skall uppspåras och infångas. De gjorda fynden matas in i maskinen, specialister av olika slag ta hand om dem, kortregister avslöja sina hemligheter, och snart är jakten i full gång. Det är inte lätt för det jagade villebrådet att slippa undan, när maskinen kommit i arbete och börjat spinna sitt nät kring detsamma. Skyldigt eller oskyldigt hetsas det i de flesta fall till slut in i nätets maskor och blir fast. Kriminalpolisen drar en suck av lättnad, den är färdig med sin sak och överlämnar resten åt undersökningsdomaren. Förundersökningen kan börja. Och det är i denna del av tyskt rättsförfarande, som filmen ”Till polisens förfogande” ger oss en synnerligen intressant inblick. Att undersökningsdomarens kall mången gång kan vara svårt nog få vi också se. Det är inte alltid, som den stora kriminalmaskinen jagar in rätt person. Någon stans i maskineriet har kanske matats in ett fynd från mordplatsen, som aldrig varit det ”stumma vittne” till den ohyggliga gärningen, som vederbörande utgått ifrån. Ett falskt indicium kan leda till och med den skickligaste på villovägar.

Men det är mänskligt att misstaga sig. Och en undersökningsdomare är ju inte heller mer än en människa.

Den här texten publicerades ursprungligen i oktober år 1931 i tidningen ”Göteborgs Morgonpost. Vy- och revy-bilagan” med titeln ”Berlins kriminalpolis i en svensks ögon. Ett stort och mäktigt maskineri för att jaga människor”. Författare till texten är Sture Appelberg (1885–1947).