En ny metod att känna igen tidigare straffade brottslingar

Så här gick det till på 1890-talet. Det har sig, som bekant, icke så lätt att med säkerhet igenkänna de inbitna stortjufvar eller andra brottslingar, som slå sig på att yrkesmässigt drifva sitt ofog och som naturligtvis betjena sig af alla möjliga knep för att göra sig oigenkänneliga och missleda rättvisans väktare. Har en sådan herre en eller flere gånger varit fast, blifvit dömd och uttjenat sitt straff, så vet han mycket väl, att när han nästa gång råkar bli gripen och öfverbevisad om något nytt dåd, kommer straffet att skärpas icke så obetydligt, därest domstolen har sig bekant att han straffats förr, samt gör sig därför ingen möda ospard att under nytt namn få gå och gälla för en helt annan person än den han är och sålunda dömas såsom vore han endast för första gången öfverbevisad om brott. Visserligen har man med fotografiens tillhjälp redan länge sökt hålla noggrann reda på de yrkesmässiga brottslingarne, och stora förbrytarealbum finnas öfverallt i världen uti polisens förvar; men detta hjälpmedel har visat sig otillräckligt, ty konsten att förändra utseendet är icke så synnerligen stor, och därtill kommer, att förbrytarfotografiernas antal tyvärr inom en ganska kort tidrymd blifvit så stort, att det…

Sherlock Holmes enda riktiga biltur
Deckarbloggen / 24 april, 2021

I moderna filmer och tv-serier använder Sherlock Holmes både mobiltelefon och snabba bilar. Men i de 60 texterna som författaren Arthur Conan Doyle skrev så finns bara en enda biltur. Det var häst och vagn som gällde för mästerdetektiven Sherlock Holmes. I boken ”Baskervilles hund” åker han till och med i fem olika typer av hästvagnar. Men bilar finns bara nämnda i en enda av de 60 officiella Holmes-berättelserna, ”Sherlock Holmes sista bragd” från 1917. Den här novellen utspelar sig dagen innan första världskriget bryter ut och Sherlock Holmes är på jakt efter en tysk spion. Här är några utdrag ur den här bilhistoriska berättelsen. ”Baron von Herlin // vars väldiga hundra hästkrafters Benz-automobil spärrade vägen under väntan att återföra sin ägare till London.” ”I vårt chiffer har allt som kan komma ifråga namn efter någon maskindel. Talar han om en radiator, menas ett slagskepp, en oljepump betyder en kryssare och så vidare. Tändstift äro sjösignaler.” ”De hade åter kommit ut på terrassen och gått till dess bortre ända, där den stora bilen börjat röra på sig och klunka, skött av baronens chaufför.” ”Sekreteraren lutade sig tillbaka mot dynorna i sin luxuösa Limousine. Hans tankar voro upptagna av den överhängande…

Så skapade Conan Doyle kriminalnovellen

Den här texten publicerades ursprungligen år 1930 i tidningen »Aftonbladet» med titeln »Conan Doyle som kriminalnovellens grundläggare. Hur han skapade sina typer och utformade tekniken». Författare till texten är Sven Elvestad (1884–1934). Författaren Sven Elvestad, som under signaturen Stein Riverton skrivit en rad mycket lästa och uppskattade kriminalromaner, sysslar i nedanstående artikel med kriminalberättelsens teknik, med särskild hänsyn till Conan Doyle och dennes älsklingsfigur Sherlock Holmes med vännen doktor Watson. Den största spänning Conan Doyle skänkt mänskligheten är, märkligt nog, förknippad med en episod efter hans död. Under högtidligheten i Albert Hall var hela världens intresse riktat på den tomma stolen vid sidan av lady Doyle. Skulle den döde komma att sätta sig i den? Egentligen är det betecknande för nutidsmänniskans psyke att tio tusen nyfikna storma lokalen i förväntan på att få se undret, medan miljoner utanför spänt lyssna på radio och telegraflinjer för att få veta, om undret skett. Hur många av dessa människor ha tänkt över, vad det skulle ha betytt för mänskligheten, om spiritisternas hopp hade gått i uppfyllelse? Om den döde i en eller annan form tagit gestalt och placerat sig vid sidan av sin fru? Från samma ögonblick skulle då en ny tideräkning ha…

Intervju: Så arbetade deckarförfattaren Julius Regis
Deckarbloggen , Publicerades 1921 / 5 januari, 2021

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: Julius Regis. – – – – – Julius Regis har med ett enda undantag endast skrivit detektiv- och äventyrslitteratur, hittills åtminstone. — Jag har alltifrån min tidigaste barndom haft oerhört stor lust att fabulera, och som liten pojke gjorde jag detaljerade fiktioner, som fyllde, hela tillvaron, När jag var 12 à 14 år började jag sätta dem på papper, och det första jag fick tryckt stod i Johan Nordlings ungdomstidning Kamraten, där säkert många av de svenska författarna debuterat. Hur han skriver en detektivroman kan hr Regis, lika litet som någon av de andra Dagens Nyheter för detta ändamål intervjuat, nöjaktigt förklara. Han får en idé som utvecklar sig allt mer och mer, och efter månaders tankearbete har han boken klar — i huvudet. Så skrives den, och undergår naturligtvis en del förändringar under denna procedur, men aldrig i huvudsak, endast i detaljer. Idéen till Blå spåret, hr Regis’ debutarbete, fick han genom en detektivberättelse som han skrev för Bonniers…

Intervju: Så arbetade författaren baron Axel Klinckowström
Deckarbloggen , Publicerades 1921 / 28 december, 2020

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få äventyrsförfattare: Axel Klinckowström. – – – – – – Att skriva detektivromaner är det roligaste jag vet, förklarar vår allra nyaste författare inom denna bransch, baron Axel Klinckowström. Det är redan förut omtalat att baron Axel Klinckowström anser att detektiv- och äventyrsförfattarskapet är bland det roligaste som hänt honom. — Jag har i hela mitt liv haft en mycket stor faible för denna genre, berättar han, alltifrån Odysséen, som jag anser vara världslitteraturens första äventyrsromanen och fortfarande en av dess främsta, över Rabelais’ romaner och Don Quixote av La Mancha till Conan Doyles och min vän major Duses detektivhistorier. Och att jag inte långt förut försökt mig på genren beror därpå att jag alltid haft så stor vördnad för densamma att jag inte vågat. Jag har aldrig vågat hoppas att jag hade tillräckligt skapande fantasi och fabuleringsförmåga och tillräcklig stilistisk smidighet för att skriva en god detektiv- och äventyrsroman! Det är verkligen sant! Vad som för mig bröt isen var boken om…

Intervju: Så arbetade deckarförfattaren S. A. Duse
Deckarbloggen , Publicerades 1921 / 17 december, 2020

I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar. Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: S. A. Duse. – – – – – När Dagens Nyheter vänder sig till deckarförfattare för att höra hur det kom sig att de valde just denna genre, ha vi hedrat den som hedras bör och först vänt oss till den som är äldst inom branschen, major S. A. Duse, Stilettkäppens och Det nattliga äventyrets författare. — Redan som pojke, berättar major Duse, var jag i nästan ännu högre grad än pojkar i allmänhet intresserad av äventyrslitteratur och att göra upp och lösa problemställningar. Allt som berörde detta område, såväl i livet som i litteraturen, tillvann sig mitt varma och obetingade intresse. Naturligtvis har jag under hela mitt liv sysslat med skriverier av olika slag, men vad som på allvar satte pennan i min hand var Sydpolsexpeditionen 1901—1904. Efter hemkomsten från densamma skrev jag Bland pingviner och sälar, och då den blev en framgång, fick jag mod att ge ut ännu ett arbete, skådespelet ”Skeppsbrottet”, vilket för övrigt skall filmas…

Aktiebolaget Edgar Wallace – en jätteaffär

Den här texten publicerades ursprungligen år 1937 i tidningen »Aftonbladet» med titeln »Aktiebolaget Edgar Wallace – en jätteaffär». Texten publicerades anonymt. Tillfälligheterna göra ofta romanhjältarna, en nervchock har inbringat miljoner. Edgar Wallaces arvingar ha nyligen bildat ett aktiebolag, som skall ha till syfte att göra så mycket pengar som möjligt av den berömde författarens litterära kvarlåtenskap: När Edgar Wallace avled för fem år sedan, efterlämnade han skulder på inte mindre än 120.000 pund, men tack vare de regelbundet och ganska rikligt inflytande inkomsterna från hans arbeten nedbragtes stärbhusets skuld mycket snart till 64.000 pund. Under de två första åren efter hans död gingo hans böcker så briljant, att skulder på 35.000 pund kunde likvideras. Sedan dess ha de återstående skulderna betalats, och när den saken var klar, bildade arvingarna ett aktiebolag, som i rena utdelningar redan betalat ut 7.000 pund. Edgar Wallace är inte det enda exemplet på hur en författares litterära produktion kunnat bli uppslaget till en hel liten industri. Edgar Rice Borroughs Tarzan har t. ex. visat sig vara en riktig guldgruva. År 1913 skrev Borrough sin första bok ”Tarzan hos aporna”, som slog ner som en bomb och hastigt gick ut i en upplaga på 3 miljoner…

En cocktail med författaren Phillips Oppenheim

Den här texten publicerades ursprungligen i september år 1928 i tidningen »Svenska Dagbladet» med titeln »En cocktail med Phillips Oppenheim». Texten publicerades anonymt under signaturen ”O. Rolf”. Den värlsbekante äventyrsförfattaren lever i all anspråkslöshet det mest luxuösa världsmannaliv, men producerar i alla fall en fantastisk massa romaner. Han har hittills skrivit 102 äventyrsromaner, vilket torde vara världsrekord. ”Nog har jag arbetat en hel del”, säger Phillips Oppenheim. ”Jag har givit ut över ett hundra äventyrsromaner. På min sextionde födelsedag kom min etthundraandra roman ut. Det torde vara världsrekord.” Jag har sökt upp Phillips Oppenheim för att fråga hur han arbetar, ty 102 fullständiga romaner, det är dock en fantastisk mängd. Ändå är han inte den som tycks vara mycket hemma. Han är alltid synlig i världsvimlet, och alltid hör man talas om honom. Han bor i sin ståtliga Rivieravilla på vintrarna, och där nere på Azurkusten tycks han ständigt vara i rörelse. Han syns ofta i de privata salarna i kasinot i Monte Carlo, och där spelar han med nöje till långt fram på nätterna — med bättre tur än folk i allmänhet. Han är med på välgörenhetstillställningar i Nizza. Han spelar golf på förmiddagarna. Han finns alltid på tribunerna…

Deckarkungen Edgar Wallace och Al Capone.
Deckarbloggen , Publicerades 1931 / 15 november, 2020

Den här texten publicerades ursprungligen i december år 1931 i tidningen ”Göteborgs Morgonpost. Vy- och revy-bilagan” med titeln ”Edgar Wallace drar en lans för Al Capone. Anser banditkungens fängslande orättvist”. Texten publicerades anonymt. I det stora amerikanska fängelset Leavenworth i Kansas finns det en herre, som är föga belåten med tillvaron. Den missnöjde herrn är Al Capone, förutvarande banditkung och spritdiktator i det ”torra” Amerika. Han har dömts till elva års fängelse för underlåtenhet att deklarera och skatta för sina miljoninkomster men får i motsats till medfångarna disponera en hel liten våning i fängelse. Där finnas diverse moderna bekvämligheter, såsom en fin bädd, mjuka mattor på golvet och goda måltider. Trots detta är han emellertid som nämnts inte nöjd. Al Capone lär nämligen anse, att det brott för vilket han blivit anklagad icke berättigar honom till så lång fängelsevistelse. Och just i dagarna har också den kände engelske författaren av detektivromaner, Edgar Wallace, dragit en lans för förre banditkungen Al Capone. Wallace anlände för inte så länge sedan till Newyork, där han tecknat kontrakt med amerikanska radiobolaget om fyra månaders engagement. Vid ankomsten till världsstaden lät sig Wallace intervjuas och yttrade därvid en del märkliga saker angående Al Capone. — Domen…

Deckarbloggens riktiga brott: Förbrytares fräckhet

I några fall prestera förbrytare en häpnadsväckande fräckhet. En viss galghumor skymtar också fram emellanåt. Och detta visar att vederbörande är kallblodig och har sinnesnärvaro. Några exempel:  En tjuv, som gjort ett inbrott i en affär i en tysk stad och lyckats stjäla åtskilligt, upprepade dagen därpå besöket under butikstid, då endast ett biträde var närvarande, och utgav sig för att vara kriminalpolis. Han visade en förfalskad polisbricka och lämnades tillträde även till chefens kontor, där kassaskåpen stodo. Hans avsikt var emellertid endast att närmare undersöka dessa kassaskåp och förbereda ett nytt och grundligare inbrott. En vecka senare utfördes detta, och resultatet blev för tjuven glänsande. En förbrytare, som gjort inbrott i en ekiperingsaffär, lyckades endast komma över 70 kronor. När han skulle gå, överraskades han av att butiksägaren, som varit borta endast en kort stund, återkom. Utan att visa sig det minsta generad, förebrådde tjuven den bestulne att denne lämnat dörren olåst vilket naturligtvis var osanning. Därpå köpte han för de stulna pengarna strumpor och litet av varje, som han behövde. Allt för sent upptäckte affärsmannen, att han låtit lura sig. En  gång blev en hel familj, man, hustru och två barn, mitt i natten, medan de sovo, bestulna…

Deckarbloggens riktiga brott: Avrättningar

Någon gång har det hänt, att dödsstraffet skildrats i den skönlitterära detektivlitteraturen. Författarna ha därvid i regel mest behandlat skräckstämningen hos offren, de ohyggliga timmarna före exekutionen, någon gång med en glimt av hopp, och slutligen de olika sätt, på vilka delinkventerna gått döden till mötes. En mästare i att tolka och skräcken inför den till synes oundvikliga döden och dess föregångare i många fall, tortyren, är Edgar Allan Poe. Hur gripande har han inte i sin novell Avgrunden och pendeln skildrat den förlamande skräcken hos den dödsdömde, som ser pendelns skarpslipade egg med varje svängning närma sig hans fjättrade kropp och icke har någon möjlighet att komma undan. I vår upplysta tid borde ju den gamla inkvisitionens tortyr vara helt och hållet bannlyst. Men hur är det t. ex. med negerlynchningarna i U. S. A? Den, som har skildrat mina små äventyr har i sin roman Fallet Dagmar fullt riktigt återgivit ohyggligheterna vid en sådan lynchning, den fruktansvärda tortyren, som under mängdens jubel föregår slutakten i dramat, den sargade, otta blinde delinkventen, förbränning på bål. Och hur är det icke fortfarande t. ex. i Sovjetunionens förlovade land? Frågan om dödsstraffets lämplighet har ju — med olika resultat — dryftats av de rättslärde i…

Deckarbloggens riktiga brott: Juveltjuvar

En dag kom en elegant herre till en stor engelsk guldsmedsaffär i London och presenterade sig som officer. Han bodde i ett av Westends finaste kvarter och verkade i alla avseenden förtroendeingivande. Han ville köpa några smycken till sin hustru, som för tillfället var sjuk och inte själv kunde komma dit och välja. Det vore nödvändigt att juveleraren sände hem en kollektion till påseende. Juveleraren, som var godtrogen, skickade på den överenskomna tiden ett biträde till den uppgivna adressen. Officeren öppnade själv och bad biträdet stiga in och slå sig ned. Han skulle hämta sin hustru. Biträdet, en ung man, anade lika litet något svek som hans principal. Han slog sig lugnt ned, tog fram de olika smyckena och ordnade dem på ett bord. Plötsligen greps han bakifrån, och en stor tygbit, doppad i kloroform, pressades för hans näsa och mun, så att han, trots kraftigt motstånd, förlorade medvetandet. Det sista han uppfattade var att den, som kloroformerade honom, och som lagt sin ena hand över hans ögon, var en kvinna. Han kände också hur han bands fast vid stolen. Det måste alltså vara minst två personer, som utförde det fräcka överfallet. När han återkom till medvetande, låg han på…

Deckarbloggens riktiga brott: Fallet Senger

En dag i augusti 1908 påträffades liket av en välklädd man, liggande i en glänta i skogen en mil söder om Forst i Niederlausitz. Den döde, som tycktes vara under 30 år, låg på ryggen. Att döma av hans klädsel hade icke någon strid ägt rum, och spår av något yttre våld kunde man till en början icke upptäcka. Läkarbesiktning och följande obduktion visade emellertid, att mannen blivit skjuten bakifrån. Kulan hade trängt in i nedersta delen av nacken. Av papper hos den döde visade det sig, att han hette Franke, och att han varit anställd vid ett försäkringsbolag i Berlin. Av verkställda efterforskningar framgick att Franke två dagar, innan han återfanns som död, tillsammans med en vän hade lämnat Berlin för att på annat håll söka sig en anställning. Man visste också, att han haft med sig femhundra mark i kontanter. Hos liket fanns dock endast tre mark. Allt tydde således på att här förelåg ett rånmord. Vederbörande myndigheter koncentrerade sig i första hand på att finna den »vän», i vars sällskap Franke rest från Berlin. En undersökning i hans ungkarlshem gav till resultat, att han vänt sig till många personer för att få en annan plats. Bland de…

Deckarbloggens riktiga brott: Fallet Guiness

Man kan nog inte jämföra detektivförfattarnes romaner med den kriminella verkligheten utan att med en suck konstatera att, hur uppfinningsrik en författare än är, hur han än låter sin fantasi spela finns det dock i verkliga livet fall, som vida överträffa vad dikten förmår. Detta dock icke beträffande det spännande händelseförloppet, den stora gåtan och den överraskande lösningen — där har författaren övertaget — utan i vad som rör själva förbrytelsen, dess motiv och det hjärtlösa och ohyggliga i dess utförande. Och detta i all synnerhet när det gäller mord. Mycket märkligt är att kvinnan som mörderska ofta är grymmare, mera kallblodig och beräknande än mannen. Man behöver bara tänka på gamla tiders giftmord som i de flesta fall utfördes av kvinnor. Markisinna de Brinvilliers, som föddes 1630, mördade med gift bland andra sin fader och sina fyra syskon endast för att komma åt hela förmögenheten. Hon tvingades genom en ohygglig tortyr att bekänna och avrättades efteråt. Ett annat fall av mord för vinnings skull, och där mördaren också var en kvinna har antecknats av Wulffen och finnes för övrigt beskrivet även av andra. Till den lilla staden Laporte, som ligger nära tio mil från Chicago kom en dag i…

Deckarbloggens riktiga brott: Falska spår

Vid mångfaldiga tillfällen, även i vårt land har det hänt, att en tjuv eller förskingrare för att dölja sitt brott arrangerat det hela så att polisen måste tro, att ett inbrott ägt rum, och att alltså en annan är tjuven. En förskringrande kassör i Norrland gick därvid så långt, att han surrrade fast sig själv med ett starkt rep, för att det skulle se ut som om han blivit överfallen och bunden. Detta knep misslyckades emellertid totalt. Weingart berättar i sitt ypperliga verk »Kriminaltaktik» om en posttjänsteman i Liebstadt i Erzgebirge, vilken vid ett inbrott blev bestulen på hela sin kassa. Vid undersökning av posthuset visade det sig, att ett fönster till den ifrågavarande lokalen blivit med våld öppnat utifrån. Det syntes tydliga märken av en järnmejsel, som stuckits in mellan fönsterram och karm och bänt upp fönstret. Men — utanför på marken fanns icke något spår av inbrottstjuven. Icke ens märken av en stege kunde man upptäcka i rabatten nedanför fönstret. Från våningen ovanför kunde heller icke inbrottstjuven ha kommit åt att öppna fönstret, och inget användbart stuprör fanns i närheten. Märkena av mejseln på fönstrets utsida måste alltså som indicier mot en inbrottstjuv förkastas. De hade åstadkommits av…

Conan Doyles profeterade undervattenskrig
Deckarbloggen , Deckarbloggen – retro / 19 oktober, 2019

Författaren Arthur Conan Doyle är mest känd för sina berättelser om mästerdetektiven Sherlock Holmes. Men i början av andra världskriget vållade han stor sensation genom att förutspå hur effektivt ett helt nytt vapen skulle vara: ubåten. I den här texten får du läsa en sammanfattning av den novell författaren skrev under sommaren 1914 – en månad före krigsutbrottet. Det visade sig snart att hans oro för effektiva ubåtar var berättigad. Den här texten publicerades ursprungligen i februari år 1915 i tidningen ”Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning” med titeln ”Kapten Sirius — Englands besegrare. Conan Doyles profeterade undervattenskrig”. Texten publicerades anonymt. Författaren Arthur Conan Doyle, (1859–1930), blev världsberömd i början av 1890-talet med sina böcker och noveller om detektiven Sherlock Holmes.   Conan Doyles profeterade undervattenskrig Mindre än en månad före krigsutbrottet, i juli förra året, lästes i ”The Strand” en berättelse av Conan Doyle, som genom sitt sensationella ämne väckte ett betydligt uppseende och i vida kretsar framkallade diskussion. Berättelsen — ”Danger” — skildrade ett uthungringskrig mot England, som fördes av en liten Nordsjöstat, Noreland, närmast tänkte man på Belgien, och som på få veckor bragte det stolta Albion på knä. Berättelsen vann sin aktualitet genom amiral Percy Scotts föregående märkliga…

Deckarbloggens riktiga brott: Ett cirkusdrama

Varje fall av brott i verkligheten ger säkerligen bättre bevis på att en förbrytares slughet och dumhet kunna trivas sida vid sida, än en romanförfattare kan skildra. Här nedan skall jag relatera ett fall, där dumheten tog överhand. År 1904 i slutet av maj försvann helt plötsligt en grosshandlare vid namn Bernhard Hendschel, som hade sin affär i München. Han hade ofta visat sig i artistkretsar och hade blivit bekant med en cirkusdirektör David Niederhofer, som ägde Cirkus bavaria. Cirkusdirektören hade bland andra attraktioner ett nummer av ”looping the loop”, där en cyklist utförde det livsfarliga konststycket. Herr Hendschel fick helt plötsligt en obetvinglig lust att köpa den stora apparat, som användes vid detta konststycke. Till en början sade direktör Niederhofer ett bestämt nej. Detta nummer var cirkusens förnämsta och hans största dragningskraft. Utan det skulle det stora tältet inte bli fyllt ens på lördag och söndag. Hendschel gav sig dock icke. Niederhofer kunde ju skaffa en annan apparat till detta nummer. Hur han envisades i sin övertalning, gick slutligen cirkusdirektören med på affären, och de kommo överens att träffas i cirkusen den 25 maj. En kaféägarinna, som var bekant med dem båda, hade anmodats att vara vittne till uppgörelsen….

Deckarbloggens riktiga brott: Fallet Szeget

I den bayerska köpingen W. förövades den 6 oktober 1891 mellan kl.10 och 12 på natten tvenne rånmord på en bagare B. och hans fullvuxna dotter. De dödades under sömnen, och mördarens byte blev 300 mark och två räntekuponger i en sydtysk bank. Misstankarna riktades genast mot en bagarlärling Georg W., som varit i B:s tjänst sedan augusti månad och vid niotiden samma morgon utan orsak lämnat sitt arbete och givit sig av. Utrymmet medger icke att här ingå på alla de indicier, som pekade på W. som gärningsmannen, man ansåg sig emellertid ha full bevisning. Man kunde följa mördarens spår till en närbelägen stad, där han skaffat sig falska legitimationspapper, men sedan var han som bortblåst. Han var 19 år och flera gånger straffad, bland annat för stölder på olika håll. Sex dagar efter mordet gjorde en nittonårig yngling i Bremen ett självmordsförsök genom att med en revolver skjuta tre kulor i vänstra sidan av bröstet. Såren voro relativt ofarliga och sedan en kula tagits bort, repade han sig så småningom. Han sade sig vara son till okända zigenare och påstod att han vandrat till fots från Frankfurt till Bremen. När hans tillstånd blivit bättre överflyttades han till ett…

En Sherlock Holmes i Pariserpressen
Deckarbloggen , Deckarbloggen – retro / 10 oktober, 2019

Vid franska järnvägsstationen Etampes har härom dagen ett tåg till Paris af tre i en förstaklasskupé åkande spetsbofvar utplundrats på ett så romantiskt djärft sätt, att man nästan får visioner från »den vilda Västern», när man läser berättelsen om denna bedrift, som i Frankrike mottagits med stort erkännande af »fackmän» såväl som af vanliga kannstöpare. I synnerhet har den framgångsrika djärfhet beundrats, med hvilken de tre röfvarna med sitt byte lämnade det framrusande itåget och undkommo sina förföljare, som alltjämt söka förgäfves och ännu inte ha funnit något annat än de uppbrutna penninglådorna. Här var sannerligen en uppgift, som vra värdig en Sherlock Holmes. Här kunde blott en med den Conan Doyleska detektivkonstens knep och finter väl förtrogen privatspårhund ha det riktiga väderkornet. Det behöfde ju inte vara någon engelsman… Paristidningarnas slipade reporters vunno ju i fjor odödlig ära genom efterforskningen efter den spårlöst försvunne abbé Dele. Den på så hemlighetsfullt sätt på spåret efter den försvunne ledde undergöraren och fakiren Delvah upptäckte ju visserligen inte den försvunne själf, men åtminstone hans bicykel i ett dike. Och en konkurrenstidnings reporter ledde en förträfflig hyena, liksom ett tryffelsvin, omkring på promenad för att hon skulle med sitt skarpa väderkorn spåra upp…

Han blev deckarkung – tack vare lokaltidningar
Deckarbloggen , Deckarbloggen – retro / 30 september, 2019

Under mer än två decennier var S. A. Duse landets store deckarkung.  Varenda svensk kände till hans arrogante privatdetektiv Leo Carring som (nästan) aldrig misslyckades. Och det var genom landets lokaltidningar som berättelserna spreds.   Den första svenska deckarvågen skapades av den i dag rätt okände författaren Samuel August Duse, känd bland miljontals svenskar som ”S. A. Duse” eller ”Sam Sellén”. Han blev riksbekant år 1913 med boken ”Stilettkäppen”, ett actionfyllt äventyr som utspelade sig i Stockholm. I huvudrollen träffar vi privatdetektiven och advokaten Leo Carring. Det här blev startskottet för den första svenska deckarvågen och Duse inspirerade bland annat Frank Heller. Totalt så publicerade S. A. Duse 13 romaner om den framgångsrike Leo Carring. Men det var med sina många noveller han blev riktigt känd bland invånarna. Under lite mer än 20 år så skrev Duse minst 500 noveller och berättelser. Ingen vet exakt hur många eftersom det aldrig forskats om honom. Det spännande är att de här novellerna aldrig publicerades i bokform. De gick bara att läsa i landets lokaltidningar, bland annat Provinstidningen Dalsland, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Göteborgs Morgonpost, Helsingborgs Dagblad, Jämtlandsposten, Lysekilsposten, Norrköpings Tidningar, Umebladet, Upsala Nya tidning, Vimmerby Tidning och Östgötaposten. Författaren sålde inte bara…