En Sherlock Holmes i Pariserpressen

Vid franska järnvägsstationen Etampes har härom dagen ett tåg till Paris af tre i en förstaklasskupé åkande spetsbofvar utplundrats på ett så romantiskt djärft sätt, att man nästan får visioner från »den vilda Västern», när man läser berättelsen om denna bedrift, som i Frankrike mottagits med stort erkännande af »fackmän» såväl som af vanliga kannstöpare. I synnerhet har den framgångsrika djärfhet beundrats, med hvilken de tre röfvarna med sitt byte lämnade det framrusande itåget och undkommo sina förföljare, som alltjämt söka förgäfves och ännu inte ha funnit något annat än de uppbrutna penninglådorna.

Här var sannerligen en uppgift, som vra värdig en Sherlock Holmes. Här kunde blott en med den Conan Doyleska detektivkonstens knep och finter väl förtrogen privatspårhund ha det riktiga väderkornet. Det behöfde ju inte vara någon engelsman… Paristidningarnas slipade reporters vunno ju i fjor odödlig ära genom efterforskningen efter den spårlöst försvunne abbé Dele. Den på så hemlighetsfullt sätt på spåret efter den försvunne ledde undergöraren och fakiren Delvah upptäckte ju visserligen inte den försvunne själf, men åtminstone hans bicykel i ett dike. Och en konkurrenstidnings reporter ledde en förträfflig hyena, liksom ett tryffelsvin, omkring på promenad för att hon skulle med sitt skarpa väderkorn spåra upp brottets offer, som man antog vara nedgräfdt i jorden. Det var ju inte hyenans fel, att hon inte vädrade upp abbéns lik; det var uteslutande abbéns egen skuld, ty denne lefde nöjd och belåten med sin älskarinna i närheten af Bryssel under falskt namn. Det var ju inte snällt af abbén! Han fick också sedan sota för det. Men det var inte det vi skulle berätta.

Det nämnda rofdjurets misslyckande har inte hindrat de handlingskraftiga och med rik fantasi utrustade parisreporters från att åter fuska i rättvisans officiella handtlangares yrke, när de nu i Etampes funno ett tacksamt problem att pröfva sin fintlighet på.

Sanrt kunde en af de mest spridda morgontidningarnas läsare vinna den glada öfvertygelsen, att tidningens förnämste reporter var de tre bofvarne på spåren. Man följde dag för dag de spännande rapporterna, som snart skulle leda till afslöjande af hela förbrytelsen och till gärningsmännens gripande samt bli till outplånlig blamage för den officiella polisen. Allt syntes gå i regelmässig ordning, precis efter Conan Doyles recept. Då blef det med ens tyst med hela historien, just som man kom till själfva slutklämmen, och de besvikna läsarne fingo inte en gång veta, om det var något mankemang med receptet eller med själfva tillagningen.

Nu först får man emellertid på annan väg reda på sammanhanget, nämligen genom de tre bofvarne själfva eller åtminstone de tre personer, som den skarpsinnige reportern hade förföljt såsom varande bofvarna.
Dessa tre voro lärarna i tyska, matematik och teckning vid gymnasiet i Etampes.

En olycksalig tillfällighet hade fört de tre herrarna under en promenad till byn Chamarande och låtit dem under vägen möta den nye Sherlock Holmes från Paris, som till sin höga missions fyllande med feberaktig ifver efterspanade de tre bantågsröfvarna. Ha! — nu hade han kommit på spåret! Och genast förde telegrafen de tre lärarnes signalemang till Paris, med alla de små detaljer, som en samvetsgrann reporter är skyldig sina läsare. Det var från första ögonblicket alldeles klart för honom, att de misstänkte herrarna, som promenerade på vägen till Chamarande, voro just desamma, som plundrat bantåget; hvad skulle annars de tre herrarna göra där i trakten? Ett vackert vittnesbörd om amatördetektivens samvetsgrannhet ger det förhållandet, att vid läsningen af följande dags morgontidningar de tre lärarne genast kände sig träffade. Alltihop stämde, äfven den liter hvitt vin, med hvilken de hade stärkt sig på ett värdshus, »sedan de hade länge ströfvat omkring utefter järnvägsspåret». Blott i en enda sak hade efter hvad som framgår ur de tre professorernas beriktigande skrifvelse, vår Sherlock Holmes misstagit sig: han hade rapporterat, att de tre misstänkta samtalade om sina bedrifter »på en obegriplig rotvälska», tjufspråket. I själfva verket hade de bildade herrarna talat tyska, för att undgå värdshuspersonalens nyfikenhet! Däremot tillstå herrarna helt öppet, att en af dem hade vid återfärden glömt en kragskyddare på tåget och anmält förlusten för stationsbefälet, »medan de båda kamraterna väntade på honom med öfver ansiktet djupt nedtryckta hattar vid slutet af en till skogen hörande gångstig». Men då det dessutom sagts om de tre herrarna, att »den ena hade lösskägg, och att de hade betett sig underligt samt fört sällsamt tal», så ansågo de för lämpligt, att genom ett beriktigande i tidningen göra om intet den alldeles för klyftiga reporterns fromma legend. Ännu har emellertid inte den ifrågavarande tidningen vågat att genom offentliggörande af beriktigandet underrätta sina läsare om den lilla bock, som tidningen begått vid handhafvandet af sin lilla privata justitia, hvarför beriktigandet måst först framläggas i andra tidningar.

Den här texten publicerades ursprungligen år 1908 i tidningen ”Östersunds-Posten” med titeln ”En Sherlock Holmes i Pariserpressen”.