Varje fall av brott i verkligheten ger säkerligen bättre bevis på att en förbrytares slughet och dumhet kunna trivas sida vid sida, än en romanförfattare kan skildra. Här nedan skall jag relatera ett fall, där dumheten tog överhand.
År 1904 i slutet av maj försvann helt plötsligt en grosshandlare vid namn Bernhard Hendschel, som hade sin affär i München. Han hade ofta visat sig i artistkretsar och hade blivit bekant med en cirkusdirektör David Niederhofer, som ägde Cirkus bavaria.
Cirkusdirektören hade bland andra attraktioner ett nummer av ”looping the loop”, där en cyklist utförde det livsfarliga konststycket. Herr Hendschel fick helt plötsligt en obetvinglig lust att köpa den stora apparat, som användes vid detta konststycke.
Till en början sade direktör Niederhofer ett bestämt nej. Detta nummer var cirkusens förnämsta och hans största dragningskraft. Utan det skulle det stora tältet inte bli fyllt ens på lördag och söndag. Hendschel gav sig dock icke. Niederhofer kunde ju skaffa en annan apparat till detta nummer.
Hur han envisades i sin övertalning, gick slutligen cirkusdirektören med på affären, och de kommo överens att träffas i cirkusen den 25 maj. En kaféägarinna, som var bekant med dem båda, hade anmodats att vara vittne till uppgörelsen.
Efter denna dag var grosshandlaren Hendschel spårlöst försvunnen. Direktör Niederhofen erkände utan minsta tvekan att han fått full likvid för sin ”looping the loop”-apparat, och att Hendschel enligt köpekontraktet haft rättighet att låta avhämta apparaten omedelbart efter köpet. Men detta hade han besynnerligt nog inte gjort. Det kvinnliga vittnet till affären intygade detsamma.
Grosshandlare Hendschels försvinnande tycktes förbli en olöst gåta.
Men så småningom framkommo åtskilliga detaljer, som kastade ett bjärt ljus över vad som hänt och visade, hur dumheten hos en brottsling helt och hållet kan störta honom.
Den 19 maj samma år hade Hendschel köpt en ring hos en juvelerare i München, och den 27 maj hade Niederhofer erbjudit juvelerarn att återköpa ringen! Detta i samband med Hendschels mystiska försvinnande gjorde att kriminalpolisen ingrep.
Man gjorde en undersökning hemma hos cirkusdirektören. Och därvid fann man ytterligare två ringar, som bevisligen tillhört den försvunne Hendschel.
När Niederhofer, som med sin cirkus var i en annan stad, fick höra detta och även andra rykten, som i München voro i omlopp om honom, skrev han till den kvinna, som varit vittne till uppgörelsen med Hendschel, att hon inte skulle lyssna till dumt prat och inte forska efter Hendschel, som säkerligen för länge sedan lämnat landet och nu befann sig i en annan världsdel.
Hon svarade honom omgående att hennes efterforskningar nog skulle krönas med större framgång, om han ville tala om var han begravt Hendschels döda kropp. Detta brev tog cirkusdirektören med sig till chefen för stadens kriminalpolis. Och med minen av en kränkt oskuld framvisade han det som ett bevis på människors gemena elakhet.
Detta hade emellertid en helt annan effekt än han väntat. Dagen därpå blev han ånyo kallad till polisen och efter ett kort förhör anhållen. Detta hände i början av år 1907.
I slutet av februari började polisen i München att undersöka platsen, där cirkustältet tre år tidigare stått. Man lät gräva upp marken på flera ställen, men utan resultat. Då kom helt oväntat en man, som förr varit maskinist i Cirkus Bavaria, och meddelade kriminalpolisen, att han i slutet av maj för tre år sedan på order av direktör Niederhofer grävt en stor grop i marken där maskintältet stod. Därefter hade direktören gått sin väg och liksom av misstag låst in maskinisten i en skrubb.
Strax efteråt hördes ljudet av några skott från cirkustältets inre. En stund senare öppnade direktören skrubben, där maskinisten varit inlåst, och bad om ursäkt. Maskinisten fick ett uppdrag till andra ändan av staden och gav sig i väg utan att ana vad som hänt. När han kom åter, var den uppgrävda gropen till mer än hälften fylld, bland annat med osläckt kalk.
Vid grävning på den uppgivna platsen fann man ett manligt skelett och några rester av kläder, som bevisligen tillhört Hendschel. Trots alla bevis, som hopade sig, nekade Niederhofer ihärdigt till allt. Löjligt nog framhöll han som bevis på sin oskuld, att han aldrig i livet skulle begått ett mord så klumpigt och med så många indicier pekande på honom som gärningsmannen.
I september 1907 dömdes cirkusdirektören Niederhofer till döden och avrättades.
Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 2. Samling med tio texter om verkliga brott” som publicerades i augusti 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i ”Vy och revy Göteborgs morgonposts veckobilaga” i maj år 1926 med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. V. Ett cirkusdrama”.
Inga kommentarer
Kommentarer inaktiverade.