I den bayerska köpingen W. förövades den 6 oktober 1891 mellan kl.10 och 12 på natten tvenne rånmord på en bagare B. och hans fullvuxna dotter. De dödades under sömnen, och mördarens byte blev 300 mark och två räntekuponger i en sydtysk bank.
Misstankarna riktades genast mot en bagarlärling Georg W., som varit i B:s tjänst sedan augusti månad och vid niotiden samma morgon utan orsak lämnat sitt arbete och givit sig av. Utrymmet medger icke att här ingå på alla de indicier, som pekade på W. som gärningsmannen, man ansåg sig emellertid ha full bevisning.
Man kunde följa mördarens spår till en närbelägen stad, där han skaffat sig falska legitimationspapper, men sedan var han som bortblåst. Han var 19 år och flera gånger straffad, bland annat för stölder på olika håll.
Sex dagar efter mordet gjorde en nittonårig yngling i Bremen ett självmordsförsök genom att med en revolver skjuta tre kulor i vänstra sidan av bröstet. Såren voro relativt ofarliga och sedan en kula tagits bort, repade han sig så småningom. Han sade sig vara son till okända zigenare och påstod att han vandrat till fots från Frankfurt till Bremen. När hans tillstånd blivit bättre överflyttades han till ett fattigvårdens sjukhem. Här började polisen syssla med honom, sedan man konstaterat att det namn han uppgivit, Georg Kotter, var falskt.
För att kunna fastslå hans identitet, fotograferade man honom, vilket hos honom framkallade en tydlig skräck. Följande dag var han försvunnen.
Sedermera blev det fastslaget, att den försvunne ynglingen var identisk med dubbelmördaren W. Dels bevisades detta av fotografiet, dels också av de två räntekupongerna, med vilka han betalt sin sjukhusvård. Dessas serie- och kupongnummer stämde med dem som mördaren tagit från sitt offer, bagaren. Slutligen tillhörde namnet Georg Kotter, som ynglingen uppgivit som sitt, en bagare hos vilken han var anställd innan han kom till B.
Polisen ansträngde sig nu till det yttersta att få tag i ynglingen. Men det lyckades icke, fastän en av hans förra kamrater som hastigast sett honom i södra Bayern två gånger 1892 och 1893. På denna ståndpunkt stod saken ända till slutet af år 1900.
På senhösten detta år, alltså nio år efter det här omtalade rånmordet, blev i Bozen en tjugusjuårig man fasttagen, vilken gjort sig skyldig till åtskilliga inbrott. Han kallade sig Emil Szeget och uppgav att han härstammade från zigenare i Ungern, att han var utlärd bryggare och att han under olika falska namn de sista åren vistats i Österrike, Bayern och Schweiz. Han innehade falska papper och det visade sig att alla hans uppgifter om honom själv voro oriktiga.
Då det vid en kroppslig undersökning av mannen visade sig, att han på vänstra delen av bröstet hade tre märken, varav åtminstone två tycktes vara efter skottsår, började man misstänka, att man här hade den länge sökta dubbelmördaren Georg W. Visserligen förnekade Szeget detta, men han vägrade — av orsaker, som icke ville uppge — att lämna några som helst upplysningar om vem han var och om annat, som rörde hans person. Domstolens första och viktigaste uppgift var alltså att fastställa Szegets identitet. Förundersökning hade frambragt rent av överväldigande indicier mot den häktade, och domstolsförhandlingarna höra till de intressantaste och mest sensationella, som finnas antecknade i senare tiders straffrätts annaler.
Bevisen mot Szeget kunna uppdelas i tre slag, vittnen från mördarens hemort, från hans senare arbetsplatser, även den där dubbelmordet ägde rum, från hans vistelse i Bremen och särskilt i sjukhemmet, från vilket han rymde, vidare kroppsliga igenkänningstecken, som stämde med mördarens, och slutligen den grad av skuldmedvetande, som vid förundersökningen kommit till synes i handlingar och yttranden av Szeget.
Mördarens föräldrar och syskon, som icke sett Georg W. sedan han var tretton år, kunde icke bestrida identiteten. En äldre broder förklarade, att det »inte alls var uteslutet» att Szeget och hans bror var samma person.
Den andra gruppen av vittnen omfattade sju personer, mästare, gesäller och lärlingar, med vilka Georg W. arbetat. Av dem fastslogo tre identiteten med full bestämdhet och fyra med största sannolikhet.
Den tredje vittnesgruppen omfattade aderton personer från platsen för dubbelmordet och trakten däromkring. Av dessa igenkände fjorton i Szeget mördaren med full säkerhet medan fyra funno stor likhet.
Den sista vittnesgruppen från Bremen bestod av sex personer. Av dessa intygade läkaren, som skött Georg W:s sår, en polistjänsteman och en vårdare på sjukhemmet samt de båda fotograferna, som togo hans bild, dels den fullständiga identiteten, dels en påfallande likhet.
De speciella kännetecken, som den häktade hade gemensamt med rånmördaren, voro ännu mer avgörande.
På vänstra armbågen fanns ett hårt ärr, som härstammade från ett brännsår. Vittnen intygade att Georg W. hade ett likadant.
En barberare, som strax före rånmordet klippt håret på W., uppgav att — om Szeget och mördaren var samma person — så måste denne på hjässan ha några längsgående ärr efter skåror i huden. Szeget bestred detta. Men när han blivit kortklippt, syntes tydligt dylika ärr. Varifrån de härstammade förklarade han sig icke veta.
Den ena fotografen från Bremen uppg. av eget initiativ, att W. vid tidpunkten för fotograferingen hade ett sår som efter en kniv mellan vänstra handens tumme och pekfinger. På Szeget syntes tydligt ärret efter detta sår.
Läkaren, som opererat W., erinrade sig de tre skottsårens plats och utseende. På Szeget kunde fastställas två tydliga ärr, som fullständigt passade in. Det tredje ärret tycktes vara nästan utplånat men syntes dock i form av en vitaktig fläck med ärrliknande kanter. Läkaren hade ju tagit bort en av kulorna. Vid Röntgenfotografering av Szeget syntes tydligt en kula kvar i kroppen. Den tredje kunde man icke upptäcka. Men enligt läkarens åsikt kunde denna möjligen vid fotograferingen haft ett sådant läge att den inte syntes eller ock under så många år ha avlägsnats ur kroppen någon annan väg. Szeget uppgav, att han bara hade ärr efter ett skottsår, de andra ärret härsammade från ett brännsår, och om det tredje visste han ingenting.
Den nyssnämnda fotografen hade tagit med sig en icke retuscherad bild av W., och där syntes ett litet födelsemärke ovanför vänstra ögat. Szeget hade detta märke.
Som vidare bevis mot Szeget antecknades, att han i likhet med Georg W. i Bremen uppgivit sig vara född av zigenare. Han hade vidare yttrat, att man på tio år — det hade förflutit nära tio år sedan mordet — kunde förändra utseende högst betydligt. Slutligen hade han, då en kriminalpolis påpekat, att det här kunde komma att kosta honom huvudet, svarat att det var ett misstag. När mordet begicks var han ännu icke tjugu år.
Hans mest komprometterande yttrande var till en polis under transporten. Polisen hade frågat om han var Georg W., och han hade under stor upphetsning frampressat ett »ja».
Till allt detta kom att efter Szegets fasttagande omkring 400 blad med porträtt och signalement av Georg W. utsänts till kontinenten och alla länder dit tyskar brukade utvandra. Intet spår av honom hade man funnit.
Efter första rättegångsdagen var Emil Szeget i allas ögon överbevisad och så gott som dömd, trots han ihärdiga nekande. Ett mera överväldigande bevismaterial kunde knappast tänkas. Alla människor voro övertygade om att domen måste falla nästa rättegångsdag, helst som försvarsadvokaten egentligen inte kunnat prestera något försvar.
Men vid domstolens nästa sammanträde tog försvarsadvokaten skadan igen och det på ett sådant sätt att större sensation väl aldrig väckts i en rättssal.
Han kom med en förklaring som i ett enda slag gjorde slut på hela det väldiga bevismaterialet mot Szeget. Han uppgav att Szegets verkliga namn var Anton K., att han var son till en industriman i nordliga Bayern, och att han på grund av sina inbrott och stölder i Österrike och för att skona sina väl ansedda föräldrar velat hålla sitt namn hemligt. Vid tidpunkten för det dubbla rånmordet hade han arbetat i ett bryggeri i närheten av Wien.
Förhandlingarna avbrötos, och dessa nya uppgifter kontrollerades med yttersta skärpa men endast för att så småningom till alla delar visa sig sanna.
Efteråt försäkrade jurymännen att ingen av dem skulle ha tvekat en sekund att förklara Szeget skyldig till rånmordet, om icke dessa upplysningar i sista stund vänt upp och ned på allt.
Av detta enastående rättsfall framgår med all önskvärd tydlighet, vilka vådor indiciebevisningen — som jag redan förut i annat sammanhang behandlat — för med sig. Slumpen kan i verkligheten spela in lika ödesdigert som i någon roman, och det är säkerligen under tidernas lopp icke få människor, som — fastän oskyldiga — dömts till döden och blivit avrättade.
Beträffande detta säregna fall är ytterligare endast att nämna, att Georg W., den verklige rånmördaren, aldrig återfunnits.
Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 1. Samling med nio texter om verkliga brott” som publicerades i juli 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i september år 1925 i tidningen ”Provinstidningen Dalsland” med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. VIII. Fallet Szeget”.
Inga kommentarer
Kommentarer inaktiverade.