Conan Doyle började sitt författareskap uteslutande för att förtjäna pengar, då han inte kunde leva på de inkomster hans läkarepraktik gav honom. Så påstår han i varje fall själv i sina memoarer, men man har nog rätt att betvivla, att det är så alldeles riktigt. Penningebehovet kan ha varit den yttre anledningen, men det är osannolikt, att en man, som begåvats med en så rik fantasi och berättarglädje, inte skulle haft en motsvarande lust att berätta.
De första berättelserna publicerades i en numera försvunnen tidskrift: London Society 1882 och åren närmast därefter. Conan Doyle vredgades allvarligt, när redaktören senare gav ut dessa noveller i bokform med hans namn på titelbladet — inte så mycket för att förläggaren stoppade hela förtjänsten i egen ficka, utan fastmer därför att han skadade Conan Doyles författarenamn genom dessa mindre goda historier.
Medan Conan Doyle var läkare i Southsea fortsatte han sitt författareskap och medverkade i åtskilliga tidningar och tidskrifter för att söka på sina små inkomster. Och de voro verkligen små. Första året förtjänade han 154 pund eller 2,770 kr. för att det följande året komma upp i 250 pund eller 4,500 kr. Och under de åtta år han var i Southsea kom han aldrig över en årsinkomst på 5,400 kr. Då han fick skattsedeln första året, sände han den åter med en påskrift om, att hans inkomst var under skattegränsen. Han fick den tillbaka med påskriften: högst otillfredsställande och returnerade den åter, i det han lade till orden: Det är jag fullkomligt överens med er om.
Författareinkomsten blev emellertid inte heller så stor till att börja med: 10 till 15 pund om året var det hela, ehuru han under åren 1885—90 skrev så goda noveller som dem, vilka äro samlade i ”Captain of the Polestar”. Självtilliten ökade dock något, då han fick ”Habakuk Jephsons Statement” publicerad i det traditionsrika och ansedda magasinet Cornhill — en framgång, som inbringade 30 pund. En anmälare skrev visserligen att denna historia skulle komma Thackeray — som också hade varit medarbetare i Cornhill — att vända sig i sin grav, men det fanns också kritiker, som voro mera förstående.
Novellerna i Cornhill ukommo emellertid anonymt, och Conan Doyle blev så småningom övertygad om, att han måste få ut sitt namn på titelbladet av en bok, om han skulle bli känd och kunna leva av sitt författarenamn. Han hade nu också gift sig och behövde än bättre än tidigare sina pengar. Det första försöket slog dock icke väl ut. The Firm of Girdlestone kom tillbaka från samtliga förläggare.
Det var då Conan Doyle fick idén till Sherlock Holmes. Edgar Allan Poe’s mästerdetektiv, M. Dupin, hade från barndomen varit en av hans hjältar. Skulle han inte själv kunna skapa en sådan typ? Modellen till Sherlock Holmes hade han i sin gamla lärare från universitetet i Edinburgh, läkaren Josep Bell. Han beskriver honom själv som mager, mörk, med skarpskuret ansikte och stor näsa, genomträngande ögon, bredaxlad och med en underlig gång. Han var duktig som läkare, och han var en mästare i att ställa diagnosen inte bara hos sjukdomen, utan också av patienten: hans karaktär, hans sysselsättning etc. Ofta upptäckte han vid ett flyktigt ögonkast på en person mer än många andra genom korsförhör.
Hans undersökning av patienterna var därför mycket dramatisk, även om naturligtvis också han kunde göra bockar. Conan Doyle nämner själv ett exempel, i vilket man lätt igenkänner Sherlock Holmes’ metoder:
Bell frågar en civil patient:
— Ni har tjänst i armén?
— Ja, sir.
— Har nyligen fått avsked?
— Ja, sir.
— Har tjänstgjort vid ett skotskt regemente?
— Ja, sir.
— Underofficer?
— Ja, sir.
— Stationerad på Barbados?
— Ja, sir.
— Förstå ni, mina herrar, förklarade Bell efteråt för de medicine studerande. Mannen var hövlig men tog inte av sig hatten. Det gör man inte i armén, men han skulle lärt sig civilt skick och fason, om det varit länge se’n, han tagit av avsked. Han hade ett visst drag av vederhäftighet och var tydligen skotte. Vad Barbados angår, så led han av elephantiasis, som är en västindisk och inte en engelsk sjukdom.
Det är klart, att denne man var en god modell för en vetenskapligt arbetande detektiv — men vad skulle han heta? Doyle kunde inte fördraga de namn som exempelvis Dickens brukar — som säga något om mannens karaktär: Mr. Sharp, mr. Ferret eller liknande. Han tog till sist det helt vanliga Holmes. Förnamnet vållade en del besvär. Först var det Sherringford, senare blev det, efter en tennisspelare som Doyle regelbundet spelade med, Sherlock. Då han inte själv kunde tala om sina bedrifter, måste han ha en ledsagare, en man med ett alldagligt namn, som kunde deltaga i expeditionerna. Det blev titulus d:r Watson och så uppstod: En studie i rött, Study in Scarlet.
Också den vandrade sin tiggaregång till de olika förläggarna, till dess den så småningom hamnade hos Ward, Lock & Co., som just då lagt sig till med billig sensationslitteratur som specialitet.
Svaret löd:
Dear sir!
Vi ha läst edra historier och tycka bra om dem. Vi kunna dock inte ge ut dem i år, då marknaden är överfull av billiga romaner, men om ni intet har att invända mot, att boken får ligga över till nästa år, äro vi beredda att betala er 25 pund för utgivningsrätten.
Högaktningsfull
Ward, Lock & Co.
30 okt. 1886.
Det var intet lysande anbud, men Conan Doyle accepterade, och boken utkom som ”Beeton’s Xmas Annual” 1887.
Författaren fick dock aldrig mer än de 25 punden för den.
Den här texten publicerades ursprungligen i juli år 1930 i tidningen ”Göteborgs Morgonpost. Vy- och revy-bilagan” med titeln ”Hur Sherlock Holmes kom till. Conan Doyles första steg på författarebanan”.
Inga kommentarer
Kommentarer inaktiverade.