Deckarbloggens riktiga brott: Fallet Guiness

Man kan nog inte jämföra detektivförfattarnes romaner med den kriminella verkligheten utan att med en suck konstatera att, hur uppfinningsrik en författare än är, hur han än låter sin fantasi spela finns det dock i verkliga livet fall, som vida överträffa vad dikten förmår. Detta dock icke beträffande det spännande händelseförloppet, den stora gåtan och den överraskande lösningen — där har författaren övertaget — utan i vad som rör själva förbrytelsen, dess motiv och det hjärtlösa och ohyggliga i dess utförande. Och detta i all synnerhet när det gäller mord.

Mycket märkligt är att kvinnan som mörderska ofta är grymmare, mera kallblodig och beräknande än mannen. Man behöver bara tänka på gamla tiders giftmord som i de flesta fall utfördes av kvinnor. Markisinna de Brinvilliers, som föddes 1630, mördade med gift bland andra sin fader och sina fyra syskon endast för att komma åt hela förmögenheten. Hon tvingades genom en ohygglig tortyr att bekänna och avrättades efteråt.

Ett annat fall av mord för vinnings skull, och där mördaren också var en kvinna har antecknats av Wulffen och finnes för övrigt beskrivet även av andra.

Till den lilla staden Laporte, som ligger nära tio mil från Chicago kom en dag i början av 1900-talet en ung fru med sin man. Hon var älsklig och söt och tycktes vara den, som spelade första fiolen i hemmet, fastän det var mannen mr Guiness, som ägde förmögenhet. Hans hustru, Belle, övertalade honom att köpa en mycket vackert belägen farm i närheten av Laporte.

De hade inte bott där länge, förr än mr. Guiness helt plötsligt dog genom en olyckshändelse. Man fann honom i köket där han låg på golvet med krossad huvudskål. Kriminalpolisens undersökningar visade, att mannen träffats av en stor och tung köttkvarn som fallit från en hylla ned på hans huvud. Ett olycksfall ansågs föreligga.
Ingen i Laporte visste då, att fru Belle Guiness varit gift en gång förut, och att hennes förste man kort efter giftermålet avled på ungefär samma mystiska sätt. Frun hade lyft en större livförsäkringssumma den gången men det visste ingen i Laporte. Därför blev hon heller icke misstänkt denna gång och fick som änka och ägarinna till farmen bo kvar i många år och lyfta en ny försäkringssumma.

Hon brukade lämna sin farm endast för att på postkontoret i närheten själv avhämta sin post och för att vid järnvägsstationen mottaga en del manliga gäster, som kommo resande långt ifrån. Och gäster kommo ganska ofta. Men en vacker dag började grannarna resonera om att man aldrig såg dessa gäster lämna farmen. De kommo aldrig tillbaka till stationen. Men man tänkte märkvärdigt nog inte närmare på den saken, och ingen misstänkte fru Guiness för något brott.

Då utbröt helt plötsligt på farmen en fruktansvärd eldsvåda. Hela corps de logiet brann ned till grunden, och bland ruinerna anträffade man i en källare liken av en kvinna och tre barn. Samtidigt kom en ung norrman till Laporte för att söka efter sin försvunna broder, som han visste hade rest till fru Guiness’ farm. Brodern hade läst en mycket lockande giftermålsannons som fru Guiness satt in i en tidning. Han hade överenskommit att köpa farmen och rest dit med den bestämda köpesumman. Ett par gånger hade han från farmen skrivit hem, men sedan hade det blivit tyst. Och nu misstänkte man där hemma att inte allt stod rätt till.

Det var ju för den vackra änkan en fatal situation att denna norrman kom i samma veva som upptäckten av de fyra liken efter branden blivit gjord. Eljest hade hon kanske lyckats klara sig med sina försäkringar, att den efterfrågade brodern icke velat slå sig ned på farmen, där han stannat endast några dagar. Och att han sedan rest söderut för att köpa en annan egendom.

Norrmannen trodde henne inte, den döda kvinnans och de tre barnens lik ökade misstankarna, och kriminalpolis tillkallades från Chicago. Det dröjde inte länge förr än man kunde konstatera att de tre barnliken voro fru Guiness’ egna barn, som hon gjort sig av med för att fritt få operera och genom massmord tillfredsställa sin abnorma girighet. Vem den döda kvinnan var, som låg tillsammans med barnen, lyckades man aldrig få klarhet i. Men kriminalpolisen antog, att fru Guiness — om det börjat osa hett, och hon haft möjlighet att i tid komma därifrån — velat inbilla folk att den döda var hon.

Emellertid gjorde kriminalpolisen så småningom häpnadsväckande upptäckter på den vackra änkans farm. Grävningar utfördes i alla delar av farmens park och trädgård och man hittade en mängd manliga lik. Den eftersökte norrmannen återfanns sönderstyckad och nedgrävd på flera ställen.

Några dagar senare fann man nio andra lik, nedgrävda i olika delar av parken. Alla de döda voro män, de flesta norrmän. Vidare upptäckte man den vackra änkans korrespondens med en mängd olika män, som svarat på hennes annonser. Och dessa annonser erbjöd äktenskap med en »vacker och ung änka, som ägde en farm», värd omkring sjuttiotusen kronor i svenskt mynt. Av varje annonsör fordrade den vackra änkan, att han skulle ha med sig hela köpesumman för farmen kontant. Och männen lydde för att sedan inte lämna Laporte.

I ruinerna av det brunna huset fann man ett besynnerligt rum där det varit dubbla väggar. Här tycktes den ohyggliga mörderskan ha utfört sina dåd. Man kom till det resultat vid undersökningen, att hon först förgiftat sina offer i vin och sedan sönderstyckat och nedgrävt liken. Allt detta hade den unga kvinnan gjort utan medbrottslingar. Och motivet var hela tiden endast den nästan vidrigaste av alla laster — girigheten.

Den här texten är hämtad ur e-boken ”Leo Carring: Detektiven i romanen och verkligheten nr 2. Samling med tio texter om verkliga brott” som publicerades i augusti 2019 av Bokförlaget Klassiska deckare. I e-boken finns ett särskilt kapitel med information om personer som nämns och äldre ord och uttryck. Texten publicerades ursprungligen i mars år 1926 i tidningen ”Provinstidningen Dalsland” med titeln ”Detektiven i romanen och verkligheten. Fallet Guiness”.