I dag finns det så många svenska deckarförfattare att det knappt går att hålla koll på alla. Men i början av 1900-talet gick dem att räkna på ena handens fingrar.
Det här är en intervju med en av landets få deckarkungar: S. A. Duse.
– – – – –
När Dagens Nyheter vänder sig till deckarförfattare för att höra hur det kom sig att de valde just denna genre, ha vi hedrat den som hedras bör och först vänt oss till den som är äldst inom branschen, major S. A. Duse, Stilettkäppens och Det nattliga äventyrets författare.
— Redan som pojke, berättar major Duse, var jag i nästan ännu högre grad än pojkar i allmänhet intresserad av äventyrslitteratur och att göra upp och lösa problemställningar. Allt som berörde detta område, såväl i livet som i litteraturen, tillvann sig mitt varma och obetingade intresse. Naturligtvis har jag under hela mitt liv sysslat med skriverier av olika slag, men vad som på allvar satte pennan i min hand var Sydpolsexpeditionen 1901—1904. Efter hemkomsten från densamma skrev jag Bland pingviner och sälar, och då den blev en framgång, fick jag mod att ge ut ännu ett arbete, skådespelet ”Skeppsbrottet”, vilket för övrigt skall filmas i sommar med fru Brunius i huvudrollen. Uppmuntrad av det erkännande som kom mig till del i form av såväl ros som ris, gav jag ut ännu ett skådespel samt en samling noveller, och 1913 tog jag fram ett gammalt manuskript, som jag skrivit redan före Sydpolsexpeditionen, och erbjöd det åt Gebers förlag, som genast antog det. Det var Stilettkäppen, den första milstolpen på min bana som detektivförfattare. Jag hade dock inte riktigt klart för mig att detta hädanefter skulle komma att bli min musik, och skrev ytterligare ett skådespel och en novellsamling, men sedan fick mig privatdetektiven Leo Carring i sina klor och jag har förblivit skildraren av hans underbara äventyr.
Säga hur jag skriver en detektivroman, det kan jag knappast. Jag börjar oftast med en idé jag får, någon detalj, kring vilken jag sedan bygger problemet, nystar upp händelserna, så att säga. När jag skriver ett kapitel vet jag aldrig vilken dess slutgiltiga plats i boken blir. Det första kapitlet jag skrev av Stilettkäppen blev bokens elfte, och det första kapitlet skrev jag allra sist.
Men en oeftergivlig princip när man skriver en detektivroman anser jag vara att man gör upp en verklig problemställning, en komplott, som är så pass listigt hopfuntad att läsaren inte vet hur alltsammans skall gå innan han läst halva boken. Den skickligt uttänkta problemställningen, vilkens lösning blir det centrala intresset vid läsandet av boken, är just detektivberättelsens särmärke, och min strävan är att aldrig låta den övergå i den rena äventyrsromanen. Annars smälta dessa båda gärna ihop med varandra. Varje sort för sig, det är min princip. Problemet måste finnas, det får inte tappas bort i äventyrens rasande fart. Och det allra bästa är naturligtvis när berättelsens röda tråd kan nystas ihop så fint att härvan inte redes ut för läsaren förrän på någon av de allra sista sidorna.
De typer och personer som agera i mina romaner äro helt och hållet min egen fabrikation. Jag tar aldrig, så att säga, ”levande förebilder”; fast jag naturligtvis strävar efter att göra mina personer så levande och naturliga som möjligt. Däremot ge mig tidningarnas smånotiser och någon gång även deras rättegångsreferat stoff till detaljer och detaljskildringar; liksom de ibland ge mig idéer till mina korta detektivberättelscr. Jag förser nämligen en mängd landsortstidningar med dylik förströelselitteratur.
Men major Duse inte bara skriver oerhört mycket, han läser även ofantligt mycket, och som han är en verklig trollkonstnär ett få tiden att räcka till målar han även, och dessutom har han sin fulla tjänstgöring som major på Svea artilleri. Och för att hinna med allt detta, är han i arbete varje dag före kl. 5 om morgnarna. Han arbetar då till tjänstgöringstid på sina detektivromaner, som förskaffat honom epitetet ”den svenska Conan Doyle”, i sitt vackra och välförsedde bibliotek, bland vars 4,000 band man bl. a. finner en ganska fullständig samling av svensk och utländsk detektivlitteratur samt en utomordentligt välförsedd kollektion böcker rörande den vetenskapliga sidan av saken, tjocka band med kriminalpsykologi, toxikologi, monografier över kända brottslingar med utförliga redogörelser över alla deras förbrytelser, m. m.
— Det där är så förfärligt otäcka böcker, förklarade fru Duse, så jag begriper inte hur någon människa frivilligt kan gripa sig an mod att läsa dem. Jag tyckte en gång att det var min plikt som god maka att intressera mig litet för det som så upptog min mans tid och krafter. Därför tog jag ner en av de där böckerna, och det första jag fick syn på var en illustration som höll på att göra mig hysterisk på fläcken. Usch, jag bara drömde om mord och knivstyng en lång tid efteråt!
För resten, tillade hon leende, så är det väl nästan tragiskt att tänka sig att jag inte alls tycker om detektivberättelser! Naturligtvis läser jag vad min man skriver, men gör jag honom någon gång till viljes och försöker knoga igenom någon annan detektivroman, ”för att jämföra”, så somnar jag ofelbart.
Major Duse har även nu en detektivroman under arbete, Mannen med klumpfoten, vilket ju låter mycket lovande. Den kommer ut någon gång på höstsidan.
– – – – –
Den här intervjun publicerades år 1921 i tidningen ”Dagens Nyheter” med titeln »Sherlock Holmes på svenska spår. Våra svenska detektivförfattare berätta». Texten publicerades under signaturen ”Marfa”, som användes av författaren Elsa Jonason (1889–1925).
Inga kommentarer
Kommentarer inaktiverade.