Amerikansk slang på bioduken
Deckarbloggen – retro / 18 april, 2019

Slangen erövrar för var dag större plats i filmspråket. Det är ganska naturligt. I och med en sakligare filmskildring, där vardagen och dess liv mer och mer ges plats, tränger sig också det med slang uppblandade vardagsspråket in i filmdialogen. I synnerhet i den amerikanska filmen, där realismen nu upplever en ny blomstringsperiod, stöter man titt och tätt på ord och talesätt, som för den icke alltför språkkunnige te sig som abessinska, men som i själva verket är tvättäkta vardags-amerikanska. Försöket att sammantränga detta underliga och ofantligt ordrika språk i en miniatyrordlista är naturligtvis alltför djärvt för att helt kunna lyckas — men bör alltid kunna ge några ljusglimtar i dunkla språkbegrepp. Förbrytarslang Angel — ängel = förbrytare, undrevärldsfigur, kallas i svårare fall apache = mördare, rånare. Chicagorilla — sammans. av Chicago och gorilla = revolverman, desperado. Gangster av gang = gäng, liga. Även racketeer är en vanlig benämning på all round-förbrytare. Barker — av bark, skälla = pistol. Big man — stor man = detektiv. Kärt barn har många namn. Kallas också Bull, tjur, eller Dick och Dummy, för att inte tala om teck, Eye, öga och frog, groda. Black Maria — Svarta Maria = polisvagn, fångvagn. Blow —…

Därför måste deckare handla om mord

Estetiskt och etiskt Vad är tillåtet och vad är otillåtet i en detektivberättelse, rent estetiskt sett? Må ingen, som drömmer om att bli detektivförfattare, inbilla sig att det räcker med att låta en bov skjuta och försvinna i mörkret! Eller att i sista kapitlet presentera en politisk liga, proppad med stulna dokument och osynliga gifter! Eller att man kan låta omsorgsfullt avdagatagna offer leva upp här och där i berättelsens lopp! Mot det sista varnar redan Horatius i sin ars poetica: Vad som diktas för ro skull skall ändå likna det sanna. Uppenbar orimlighet kan ej sagans konst göra trolig: låt ej i trollets buk de uppätna småbarnen leva!  All diktkonst, säger en fantasifull skribent vid namn Fritiof Nilsson Piraten, skall ha ett djupt förakt för sanningen men en stor respekt för det sannolika. Om någonsin gäller denna regel för en sådan genre som detektivromanen. Alltför konstruerade, alltför orimliga motiv och händelseförlopp äro av ondo och måste skys som pesten.Därav följer som nästa led, att slumpens roll måste nedskäras till det allra minsta möjliga — mycket mindre än i verkligheten. Ur vardagslivet känna vi till de bisarraste sammanträffanden — ofta påverka de vårt liv på sällsamt vis, och några vilja…

20 regler för att skriva deckare (från 1920-talet)

Dessa regler gällde för att skriva deckare i slutet av 1920-talet. En del av reglerna håller faktiskt måttet även i dag. Författaren till den engelska originalartikeln var: S.S. Van Dine. Publicerades ursprungligen i American Magazine september 1928 En detektivhistoria är ett intellektuellt spel, nästan en sport. Det finns oskrivna regler som varje respektabel författare bör följa. 1. Läsaren måste ha samma chans som detektiven att lösa fallet. Alla ledtrådar måste vara tydligt beskrivna. 2. Läsaren får inte vilseledas utöver dom trick brottslingen använder för att förvilla detektiven med. 3. Ingen kärlekshistoria. Detektiven ska ägna sig åt att fånga brottslingen, inte åt sitt eget kärleksliv. 4. Detektiven eller någon annan polis får aldrig visa sig vara brottslingen i slutet. Det är fusk. 5. Brottslingen måste fångas genom logiska slutledningar, inte på grund av en slump eller ren tur. 6. Detektiven måste samla ledtrådar, analysera dem i tur och ordning, dra rätt slutsatser, och detta leder honom slutligen till lösningen. 7. Det måste finns ett lik i en deckare. Ett mindre brott än mord duger inte för att hålla intresset uppe i 300 sidor. 8. Brottet måste lösas på naturlig väg. Detektiven får alltså inte ta hjälp av övernaturliga lösningar som seanser,…

Hur jag blev författare

Den första svenska deckarvågen började på 1910-talet med boken ”Stilettkäppen” av militären Samuel August Duse. Han skrev ett stort antal noveller och romaner om mästerdetektiven Leo Carring som han kallar ”Sveriges Sherlock Holmes” i sina texter. I den här eboken får du veta lite om hur det kom sig att artilleristen Duse gav sig in på författandet.